Idag har jag vart hos min psykolog, det här var näst sista gången vi träffades. Jag flyttar snart och vi måste avsluta allting. det känns bra, men ändå läskigt att börja på nytt inom psykiatrin och hålla på att fibbla mellan psykologer och läkare. Men jag hoppas att det inte blir några direkta problem med psykiatrin där.

Jag mår inte bra, det är för mkt tankar och känslor som virvlar omkring inuti mig. Jag kan inte hantera mera nu, jag är helt slut. Jag kämpar i min ensamhet och försöker se genom den svarta dimman. Ångesten tär på mig. Jag är bara så ledsen över allting och jag vill bara finna tröst.

Fan vilket fiasko det blev igår. Jag åkte in till Strängnäs och vandrade till psyk. Jag satt och vänta skit länge på att min psykolog skulle komma och hämta mig. Då säger dem på expis helt plötsligt att jag skulle vara på psyk här i Eskilstuna, jag fattar ingenting. Psyk personalen ringer till Eskilstuna psyken och frågar efter min psykolog, men ingen vet vart hon befinner sig. Tillslut ringer dem till hennes mobil och hon sitter på psyk i Eskilstuna och väntar på mig. Hon hade skrivit på pappret jag fick att jag skulle träffa henne i Eskilstuna, men pappret som jag fick hem så stod det att jag skulle vara i Strängnäs, helt jävla fuckt up! Jag blev skit sur och började klaga på att jag slängt ut så mkt pengar, då gav dem mig en gratis tågbiljett hem igen, fan va nice!
Jag kommer varje gång efter detta som jag på terapi ringa och fråga vart jag ska vara för säkerhetens skull. Jag vågar inte chansa.

Om drygt en timme ska jag gå till bussen och sedan hoppa på tåget till Strängnäs. Jag ska på terapi hos min Psykolog idag, jag har inte träffat henne på över ett halvår. Det ska bli spännande att träffa henne igen. Det ska även bli skönt att få prata av sig lite igen, det behövs verkligen efter allt som har hänt under detta halvår. Jag hoppas bara att jag kan prata om saker, jag har inte pratat med någon på länge nu och då blir det lätt så att jag blir nollställd när jag ska prata om saker igen. Det får inte hända, jag känner ett sånt stort behov av att snacka ut.

Nu ska jag ta och göra närvarouppgifterna till skolan och sedan betala lite räkningar..suck!

Jag avskyr denna känsla av gnagande ångest inuti, känslorna stormar och drar ner mig allt mer, men jag kan inte släppa ut några känslor. Det gör just nu så ont inuti mig att jag vill lägga mig ner och försvinna. Jag är rädd för att agera destruktivt om jag släpper ut känslorna. Ingenting känns bra just nu, ångesten inuti mig börjar bli omöjlig att hantera och jag kommer snart explodera i panik. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag mår allt sämre för varje dag som går och ingen av färdigheterna jag lärt mig i DBTn tycks vilja hjälpa mig. Jag står vid ett vägskäl och jag vet inte vilken väg jag ska ta för att varje väg ser lika skrämmande ut.

Jag skäms över mig själv och mina handlingar. Jag har inbokade möten, men jag kan inte gå. Jag ringer inte heller. Jag går inte på mötena för att jag är sjuk och sedan nästa gång så skäms jag över min kropp. Jag vågar inte ringa eftersom att jag skäms. Jag avskyr att det blir såhär, jag får ångest känslor i hela kroppen när jag ska ta mig iväg. Jag klarar det inte, vilket leder till att jag kommer få höga fakturor eftersom att jag inte har ringt. Jag har inte råd att betala fakturorna, jag har knappt råd att leva när jag betalt allting. Varför straffar jag mig själv såhär hårt hela tiden? Jag skäms över mina handlingar och jag känner mig som värdens sämsta person. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna destruktiva cirkel. Jag känner mig deprimerad och ledsen över att det är såhär. Jag vill bara gråta och banka huvudet i väggen, men jag kan ingenting av detta. Jag kan bara göra bort mig totalt och sitta med alla tankar och känslor inom mig. Jag vet att det inte är bra, men jag ser ingen ljusning just nu för detta problem. Jag känner mig totalt "lost" och skäms som tusan.

Jag har ingen självdiciplin alls, jag tittar på allting som måste göras i kurserna som jag läser på distans. Jag kan inte planera in vad som ska göras, hur länge jag ska plugga och jag kan inte få mig själv att sätta mig ner och plugga. Detta irriterar mig grymt mkt då jag vet att jag måste planera och plugga dagligen för att klara av kurserna. Men jag kan inte finna lusten att plugga. Det är så grymt trista ämnen, som jag verkligen måste klara av. Det är grundämnen.

Jag mår inte så bra idag, det måste jag erkänna. Jag är trött, har mensverk, arg på mig själv och arg på skolan. Just nu känns det som hela min värld kommer rasa samman, jag vet att det inte riktigt är så hemskt. Men det är den där jävla känslan av katastrof som infinner sig inom mig och gnagger sönder mig inne från. Jag vet bara inte hur jag ska få min hjärna att börja tänka mer positivt, jag måste komma på en lösning snart så att jag hinner plugga ifatt kurserna. Fuck this!

Natten var väldigt lång, kunde knappt sova pga alla konstiga ljud som finns i lägenheten. Jag blir alltid nojjig av okända ljud, det hördes precis som någon gick på mitt parkett golv och gick på toa. Läskigt var det, men jag lyckades tillslut somna och vaknade för några timmar sen.

Idag funderar jag på att börja skriva på min bok igen, eller lägga upp mina dikter i min andra blogg. Jag funderar också på att börja skriva lite i denna blogg under DBT-katogorierna, måste uppdatera lite där nu. jag har packat upp DBT pärmen och kan börja fixa här i bloggen, samt att jag ska fortsätta skriva och göra iordning mer på min hemsida som just handlar om allting som rör DBT.

Kom just på att jag ska berätta hur det gick igår hos syon. Den goda nyheten är att jag har mindre poäng att läsa in, vilket betyder mindre kurser. Dem dåliga nyheterna är att jag måste läsa matte B och Engelska B för att kunna plugga vidare till det jag vill sen. Matte har jag alltid haft grymt svårt för, jag fattar inte så mkt av det. Jag har precis som dyselexi men med siffror istället. Så om jag inte får extra hjälp med matte, så kommer det bli svårt för mig att plugga vidare. Jag kommer försöka med matten denna termin och funkar det inte så kommer kanske saker gå åt helvete. Enligt syon så kunde jag plugga viadre här i Eskilstuna sen, gå ett yrkesprogram för personer med olika problem och lärarna fångar upp elever som visar sig ha svårt med något ämne. Hur kul är det på en skala? Ska mitt sifferproblem få ställa till det för mig? ska jag behöva gå i "sär" skola för det problemet? Har inte jag lika rätt till att plugga till det jag vill precis som alla andra och ha tillgång till samma möjligheter? ska jag behöva se Jenny åka iväg till universitetet i Örebro, ta examen och jag ska stå och titta på igen? Jag försöker fixa mitt liv och försöker fixa att jag kan börja plugga med Jenny, men vart finns rättvisan? visst, jag är glad för Jennys skull att hon får examen. Men jag har stått brevid när hon tog studenten och jag ville bara skrika och gråta för att jag aldrig kommer ta studenten. Men jag såg möjligheten att plugga med henne och ta examen ihop, ska jag se henne ta den examen också? Nej, jag tänker inte finna mig i detta. Jag ska klara av dem sista poängen och plugga med henne, jag tänker inte acceptera mitt problem med siffror. Jag och Jenny ska ta examen ihop, så är det bara. Jag ska kämpa tills sista droppen av tårar och blod försvinner. Jag ska vinna över mina problem och skaffa mig lika stora förutsättningar som alla andra. Punkt slut!!

Ikväll blir det god mat och se på någon serie.

Jag mår lite bättre nu, jag förklarade för Carina på sms hur det ligger till och hon förstog.
Det känns skönt det iallfall.

Vad ska ni hitta på ikväll?

Jag trippar på tår idag, jag vet att ett enda felsteg och jag faller. det får inte hända.
Jag försöker tänka positivt och ler hela tiden och försöker vara trevlig.
Vad som helst som kan få mig att tänka på annat än avslut i DBT idag.
Jag skulle egentligen ha vart på psyk nu, men jag kan inte gå.
Hur mkt jag än vill så kan jag inte. Det är en fråga om överlevnad eller döden.
Det känns konstigt att säga det, men jag vill inte dö..jag vill leva.
Så valet var enkelt, jag går inte.

Nu ska jag ta en cigg och fortsätta trippa på tårna.

Idag är ingen bra dag. Jag känner mig ångestladdad och vill bara freak out.
Jag oroar mig för fredag, då jag ska till Carina för sista gången..
Jag vet inte ens om jag kommer palla psykiskt att ta mig iväg, sen att sitta i väntrummet
och prata med henne och veta att detta är sista gången på ett halvår.
Jag kommer gå under, jag kommer bryta ihop. Jag kommer vara ett rent vrak.

Jag försöker att berätta för emil hur jag känner, men han säger alltid att jag inte ska tänka si och så.
Jag behöver inte få höra dem orden, dem sårar mer än vad dem hjälper.
Han tycker att det är bra för mig att lära mig att stå på egna ben, för då behöver jag inte vara beroende
av någon på samma sätt längre. visst, jag kan hålla med honom.
Men jag vet att det inte kommer funka så bra. Om jag inte får ventilera med någon,
så kommer alla känslor bli för mkt och jag kommer försöka avsluta mitt liv.
Jag vill verkligen inte hamna där igen..jag hoppas att jag finner en ny kämpar glöd snart.
Jag skulle behöva ett riktigt mirakel ifrån ovan för att få detta att funka.

ska ta en cigg nu och käka frukost innan jag svimmar helt.