Kom just på att jag ska berätta hur det gick igår hos syon. Den goda nyheten är att jag har mindre poäng att läsa in, vilket betyder mindre kurser. Dem dåliga nyheterna är att jag måste läsa matte B och Engelska B för att kunna plugga vidare till det jag vill sen. Matte har jag alltid haft grymt svårt för, jag fattar inte så mkt av det. Jag har precis som dyselexi men med siffror istället. Så om jag inte får extra hjälp med matte, så kommer det bli svårt för mig att plugga vidare. Jag kommer försöka med matten denna termin och funkar det inte så kommer kanske saker gå åt helvete. Enligt syon så kunde jag plugga viadre här i Eskilstuna sen, gå ett yrkesprogram för personer med olika problem och lärarna fångar upp elever som visar sig ha svårt med något ämne. Hur kul är det på en skala? Ska mitt sifferproblem få ställa till det för mig? ska jag behöva gå i "sär" skola för det problemet? Har inte jag lika rätt till att plugga till det jag vill precis som alla andra och ha tillgång till samma möjligheter? ska jag behöva se Jenny åka iväg till universitetet i Örebro, ta examen och jag ska stå och titta på igen? Jag försöker fixa mitt liv och försöker fixa att jag kan börja plugga med Jenny, men vart finns rättvisan? visst, jag är glad för Jennys skull att hon får examen. Men jag har stått brevid när hon tog studenten och jag ville bara skrika och gråta för att jag aldrig kommer ta studenten. Men jag såg möjligheten att plugga med henne och ta examen ihop, ska jag se henne ta den examen också? Nej, jag tänker inte finna mig i detta. Jag ska klara av dem sista poängen och plugga med henne, jag tänker inte acceptera mitt problem med siffror. Jag och Jenny ska ta examen ihop, så är det bara. Jag ska kämpa tills sista droppen av tårar och blod försvinner. Jag ska vinna över mina problem och skaffa mig lika stora förutsättningar som alla andra. Punkt slut!!