Jag är så in i helvets trött och jag orkar inte vara på praktiken mera nu..
Min psykiska och fysiska energi har nått botten nu och jag mår skit dåligt.
Fysiskt så kommer illamåendet och den förfälliga tröttheten och psykiskt så vill jag bara hänga mig själv.
Det är ganska komiskt att jag totalt har jobbat i 2 veckor och redan är totalt utbrännd.
Hur ska jag någonsin kunna behålla ett riktigt jobb, där jag måste gå för att få min lön?
Det är så fruktansvärt skrattretande och jag kan för första gången garva åt mina misslyckande.
Om jag känner mig rätt så kommer snart deppigheten ta över mitt liv och jag kommer falla mot det bottenlösa hålet och jag kommer famla i totalt kolmörker, medans demonerna och ångesten sliter mig i stycken.

Jag ska inte iväg till praktiken mera nu, jag väntar på att klockjäveln ska bli sju så att jag kan ringa min handledare, så att jag kan berätta för henne om hur jag känner och mår..
hon kommer förstå, men frågan är om hon kommer sätta G på mig nu, när jag förlorar så mkt tid.
Tid som jag från första början var tvungen att ta igen pga sjukdom..
Men som jag känner så kommer min handledare att förstå och sätta G på mig iallfall, om jag verkligen kan förklara hur jag mår på ett vettigt och lättförståligt sätt..
Jag kan ju alltid hoppas på att hon har vaknat på rätt sida idag, men jag har aldrig upplevt henne som sur och tvär. Vilket ökar mina chanser att få G fast att jag har förlorat så många timmar på att vara sjuk.
Jag känner verkligen att jag inte orkar mer nu och jag måste lyssna på min kropp innan jag faller och att det tar månader att ta sig upp igen ur det bottenlösa hålet.
Jag måste helt enkelt acceptera mina diagnoser och mina begränsningar..
Jag måste börja lyssna på varningssignalerna och ta dem på allvarl..då slipper jag skapa onödiga konsekvenser och ondödigt lidande.

Så jag får helt enkelt hålla tummar och tår nu och hoppas att min handledare är förstående och tillmötesgående.
Jag ska iallfall någon dag snart köpa en liten blomma och ett tackkort till henne och skicka in det på avdelningen.
Ska skriva ett litet brev och förklara mina diagnoser och skriva hur mkt det har betytt för mig att hon har accepterat mig med alla fel och brister, vilket inte många klarar av alls.
Jag känner att jga måste göra det för att visa min tacksamhet!
Jag har aldrig gjort någonting sånt förut, men jag tycker att det är vuxet att göra så..
Jag måste lära mig att vara vuxen fast jag inte känner mig så, jag kommer plocka hem så mkt vuxenpoäng.
Men framförallt så kommer jag vara stolt och nöjd över mig själv att jag verkligen gör en sån fin sak, för en annan människa som jag knappt känner. visar min tacksamhet och gör en annan människa glad och får denne att känna sig bra och omtyckt.
Hon är lix den bästa handleddare jag haft och den enda som verkligen tar mig för den jag är..
Frågar inte dumma frågor om mina problem och idiotförklara mig..
Hon ger mig uppgifter som friska människor ska klara av..sen om jag inte klarar av det så visar hon mig och förklarar igen och igen. Hon tar tid på sig att visa, förklara och är väldigt tålamodig med mig fast att hon ska göra tusen andra saker också. Men hon tar sig den tiden som jag behöver för att jag ska kunna utföra uppgiften.
Hon tar aldrig över uppgiften för att det tar för lång tid, utan ger det den tid som jag behöver.
Jag kan alltid fråga henne om allting utan att hon blir sur och tvär.
Det känns helt underbart och jag känner mig behövd och bra på det jag gör och tror på mig själv.
Därför förtjännar hon en blomma och ett brev med förklaringar på mina diagnoser och förklaringar till hur mkt hon har betytt för mig och hur tacksam jag är över hennes tålamodiga sätt och hennes icke dömmande och hennes acceptans mot det ovanliga och udda.

Jag tror hennes acceptans för det udda grundar i att hon var lix punkare på 70-talet!
Det är väldigt coolt att tänka henne som en vild punkare, som super varje dag och skiter i precis allt.
Jag hade aldrig kunna gissa mig till det själv..
Hon är iallfall en väldigt häftig och bra förebild..

Nu ska jag avrunda här och ta en cigg och störra mamma.
Hon kommer säkert vara sur för att jag inte har gått iväg och stört henne i onödan nu på morgonen.
Men det får jag ta..jag älskar min mamma och det verkar som hon älskar mig..så vi kommer över det.
Det är ganska coolt att jag kan skriva ut att jag tror att hon älskar mig..
Om det hade vart för några år sen hade jag aldrig skrivit det, för då kunde jag inte tro på det, inte ens i min vildaste fantasi..

Jag på ett lekland förra året, jag leker gravid =)
Jenny och jag i november förra året.

Bilder från i fredags, när Jenny och jag hälsade på Sofia och hennes dotter Wilma.
Wilma är en sån liten gudomligt söt tjej..helt underbar!!

även jag har vart en Fjåårtis=) Här är jag 16 år.

syskonkärlek=)

Jag, 18 år.

Jag 19 år.

syskonkärlek

syskonkärlek

Jenny

syskonflum.

Jag ska nu berätta en liten historia om mitt liv.
Jag föddes en dag ibörjan på maj år 1988 och fick namnet Jessica.
När jag var två år fick jag min syster Jenny och mina andra syskon föddes under åren.
Vid sex års ålder flyttade mamma och vi barn till en man vid namn Lars.
Allting började bra och det var lugnt och skönt.
En dag braka helvetet löss och flera år av fysisk och psykisk misshandel inledes.
Jag hamnade snabbt hos min moster, då min mamma inte orkade med mig längre..
Efter drygt 2 år hos henne fick jag nog och bestämmde mig för att flytta..
Soc placerade mig i ett familjehem ute på landet i Stallarholmen..
3 år av våld och psykiskt dåligt mående blandat med skratt och kärlek med vännerna.
En dag försökte jag ta mitt liv genom att ta fem alvedon och mitt självskadebetende började.
Jag skar mig mig varje dag och önskade att få dö, jag ville dö. Jag orkade inte längre.
Soc flyttade mig till ett annat familjehem i Eskilstuna, där jag trivdes väldigt bra.
Jag mådde allt sämre. Åt inte,sov inte. Jag skar mig varje dag och tränade tills min kropp inte orkade leva längre.
Jag började gymnasiet på hösten 04 och pressen att vara bäst fick mig på fall.
Jag var nu väldigt "känd" inom psykiatrin och gick varje vecka till en terapeft och började mitt liv med meds.
En dag tog jag sprit och asperin och svallde, jag fick åka in på sjukhuset och blev inlagd i 1 vecka.
Mitt mående förvärades och jag började höra röster, kände lukter och såg ögon överallt.
Min mamma hade läst min dagbok och jag blev inkörd igen till bup, där jag blev kvar i 1 månad.
Denna månad var full med självskador och självmordsförsök. Jag ville dö.
Soc placerade mig på ett behandlingshem i Sthlm, där blev jag kvar i 2 år.
En dag kom en tjej till behandlingshemmet. En ung smal tjej.
Hennes ögon skrek av smärta, men det var någonting med henne jag ville veta mer om.
Vi blev bästa vänner på kort tid och började härja runt på hemmet.
Tjejens namn var Karin och hon hade samma terapeft som mig, vi hade så mkt gemensamt.
Det är här min historia börjar.

Jag och Karin på mitt rum på gio. Hon var min älskade ängel.
Vi gjorde allt dumt ihop och älskade varandra så mkt.
Efter ett halvår flyttade hon tillbaka till sin pappa och tomrummet efter henne gapade.
Jag gjorde självmordsförsök och ville dö.
När jag kom hem från sjukhuset så hade en ny tjej flyttat in.
Vi blev snabbt vänner och började hitta på bus ihop, som vi fick skit för.
Hennes namn är Anna, men kallas Lill-bögen.
Efter ett halvår flyttade jag ut och började ett nytt liv i E-tuna.
Jag åkte ut och in på psyket. Jag försökte ta mitt liv flera gånger.
Allt jag ville var att komma tillbax till beh.hemmet eller dö.
Min syter var den enda som ville besöka mig när det var som värst och jag låg på avdelningar.
jag.
Jag hamnade sedan i ett nytt familjehem, långt bort i ödemarken..
Jag blev utslängd efter 10 dagar, då en tjej där påstog att jag hade hotat henne med kniv.
Efter 1 vecka placerade soc mig i ett hem i Strängnäs, där jag trivdes väldigt bra.
Jag mådde skit dåligt och fick göra en utredning, vilket ledde till att jag fick diagnosen
borderline personlighetsstörning.
Jag började i en behandling DBT.
En dag flyttade det in en ny tjej i familjehemmet vid namn Ellen.
Jag avskyde Ellen ibörjan och gjorde allt för att inte vara hemma.
Vi blev bästa vänner och stöttade varandra i allting.
Jag fick nya vänner via internet, som jag sedan träffade.
Vi bleb goda vänner och älskade varandra.
Första bilden är jag och sanna, vi slutade umgås ganska fort.
Andra bilden är Yuna, vi älskar varandra fortfarande och är och kommer alltid vara änglasystrar.
En kväll fick jag ett samtal av min syster där hon sa att vi hade fått en syster.
Jag blev helst förstörd och mådde skit dåligt över det.
Dagen därpå åkte jag till bb för att se min syster med egna ögon..
Jag hade blivit storasyster för 5 gången. Min syter fick namnet Evelina, men kallas Liina.
Mina två småsyskon Emelie och Kevin, kom en dag på besök.
Mamma ville så gärna ta ett kort på oss alla.
Här är ett kort på alla syskonen, mig och mamma.
Jag flyttade in hos Emil.
Vi skaffade två små kissepojkar. Mirakel och Kaos.

Jag började umgås med Karin igen och nästan varje dag under sommaren festade vi. Vi var ständigt fulla eller bakis.

Jag och Mirakel flyttade till hösten in i en egen lägenhet i Åkers styckebruk.
Efter ett tag skaffade jag mig en till kisse, en tös som fick namnet Celine.
Julen det året firade jag hos mamma. Liina kom på en bra idee, att slå in sig själv.
Jenny fyllde 18 år och vi började gå ut på krogen ihop.
Karin flyttade in hos mig och vi fick vår kärlek tillbax.
Vårt festande tycktes aldrig ta slut. En dag bestämmde vi hos för att flytta ihop i en 3;a inne i strängnäs.

Jag bestämmde mig för att skaffa en hund, här var min kille 1 dag gamal.

Detta är en låt skriven av en tjej som har upplevt något väldigt hemskt.
Hennes bästa vän, som tyvärr tog sitt liv.
Låten är verkligen gudomligt bra och jag får tårar i ögonen när jag lyssnar på hennes röst och text.
Enjoy!

Låten talar för sig själv!

Jag lägger upp lite bilder på mina kissebebisar, bilder som jag har dagit med MIN alldeles egen digis!! =)

Wilda. Wilda. Alla tre..dålig bild.

Xena. Hon börjat pipa nu hela tiden. (könsmogen). Wilda o Xena.

Wilda.

Jag fick tyvärr ingen bra bild på Mirakel, han ville aldrig sitta still. Så jag får ta ett kort sen när han ligger i sin spec pose..den är så underbart vacker.

Jag är rädd, skiträdd om jag ska vara helt ärlig.
Jag kommer få göra uppgifter som är mat och känslogrejs. Där jag ska anteckna vad jag äter under dagen..
På pappret så finns det måltider utsatta och jag MÅSTE äta alla dessa måltider och skriva ner vad jag äter eller dricker och sen är det en grej att jag ska skriva i känslorna jag får av det..hjälp mig någon!
Jag vet att detta kommer leda till någonting bra i slutändan, men jag kommer må så jävla dåligt av det under tiden. Jag är rädd..
Just nu vill jag bara gömma mig för omvärlden och sluta att existera, sjunka genom jorden.
Allting bara snurrar runt och jag vet inte riktigt vad som är upp och ner.
Men jag måste försöka samla mig lite och försöka tänka på någonting roligare..

Emil ringde mig och berätta att vi måste städa hans gamla lägenhet nu under veckan, för att tjejen som ska ha lägenheten ville ha den tidigare. Hon skulle visst vara ledig ett tag nu, så hon ville flytta så fort som möjligt.
Emil trodde att det var enkelt att städa hans lägenhet att det skulle ta några timmar bara..
Men så mer man städar så mer skit ser man överallt..vi har städat i ca 6 timmar och det är inte ens halvklart än.
Vi får väl ta och åka dit snart och städa..så får jag dränka mig själv i vatten och rengöringsmedel igen=(
Rengöringsmedlet fräter fan sönder mina händer hela tiden, de går in i alla sår och fräter upp dem till dubbel size.
Jag kan inte använda handskar för då får jag svamp på händerna...livet är jobbigt ibland..ehh..detta är bara en skit sak.

Just nu sitter jag och tänker på Sylvia på Gio..jag saknar verkligen henne så enormt mkt..
Hon var en behandlingsassistent på gio och världens underbaraste..
Jag kan se nu när jag tänker på det att jag var besatt av henne..helt jävla besatt.
Varje gång hon jobbade mådde jag extra dåligt och försökte allt ta mitt liv på någon sätt eller göra mig illa.
Varje gång hon var ledig blev jag tom och ensam och försökte spåra henne på nätet..
Sylvia spelar i ett band som heter Strula med Siri och där kunde jag se när de spelade och jag såg till att vara där varje gång.
De andra i personalstyrkan brukade säga att jag var besatt av henne och ville ha uppmärksamhet..
Vilket fick mig att bli arg och började sparka bakut..jag ville inte inse verkligheten..
Mina kontaktpersoner på gio tyckte att jag skulle må dåligt också när de andra jobbade och försöka visa mer för dem hur dåligt jag mådde, de ville hjälpa mig. Men jag ville inte, jag litade inte på dem.
Sylvia sa flera gånger till mig att hon tyckte att det var jobbigt att hon fick hanskas med allt de dåliga måendet hos mig, hon ville att jag skulle förstå, men det gjorde jag inte. Så självklart så gjorde jag någonting igen bara för att jag tyckte att hon svek mig.
Innan jag skulle flytta ifrån gio så fattade jag att det gick att lita på de andra personalen också...(inte vikarier)
Så jag började visa för dem hur dåligt jag verkligen mådde och min kontaktperson Susanna blev förvånad att det var så dåligt med mig så hon la in mig på st:görans psyk..

Jag har nu i efterhand börja förstå hur mkt de verkligen hjälpte mig och hur mkt de tyckte om mig.
Jag saknar dem som in i helvete, det finns inga ord för saknaden..det gör bara ont.
Men jag kan fortfarande inte förstå varför jag fick flytta eller utslängd som vissa säger att jag blev..
Jag vet att jag gick emot hela deras verksamhet och polisy, förstörde lägenheten och möbler...
Knuffade och slog vikarier och var väldigt otrevlig emot dem..
Visst jag kan förstå att de inte ville ha kvar mig för de sakera..men jag gjorde det endast för att jag tyckte att de svek mig totalt för att det var tal om att jag skulle flytta. De skulle överge mig!
Jag försökte bevisa för dem långt efter att jag flyttat att jag verkligen behövde deras hjälp..
Jag förökte ta mitt liv flera gånger..en gång tog jag en överdos när jag prata med dem i tele och berättade exakt vad jag höll på med..självklart var det Sylvia den gången med.
Jag minns den dagen, det var då Emelie hade blivit våldtagen av en kille i hennes familjehem.
Jag kunde inte hantera infon och alla känslor och flachbacks..det gick inte..
Den dagen höll jag på att dö..jag minns ingenting av hela händelsen..
Jag fick veta att de fick sätta igång mitt hjärta flera gånger när hjärtat stannde och att jag hade vart väldigt våldsam och slagit, sparkat och bitit personalen på AVA. Sen så hade jag fått en lugnande spruta och blivit uppkörd till psykakuten där jag fick LPT. Allting kändes som en gråsmörja som en hemsk dröm..det är allt jag minns själv av hädelsen..jag vaknar upp i en säng med vita lakan..jag fattar inte vart jag är..fören en läkare kommer in och berättar vad som har hänt och att jag har LPT. Men om jag sköter mig under dagen så får jag åka hem till kvällen. De släppte ut mig och jag åkte hem för att senare hamna på AVA igen några timmar senare.
Det enda jag ville var att få komma tillbax till gio eller så ville jag dö.
Strax där efter så bröts min kontakt med gio helt, jag förstår inte varför...och kommer aldrig att göra.
Jag saknar dem så otroligt mkt..men om jag skulle prata med dem idag så skulle jag ljuga om mitt mående ..
Fast att jag saknar dem och har litat på dem, så litar jag inte på dem längre...
Det är ju så att det var dem som övergav mig och inte tvärtom och det kommer jag aldrig kunna förlåta dem för.
Jag tror att mitt liv skulle ha vart bättre om jag hade fått bott kvar där ett tag till...men jag vet inte om det hade funkat eftersom att de tyckte inte att de kunde ge mig den behandlingen som jag behövde..
De misstänkte borderline redan då och de var inte utbildade i den diagnosen..så min behandling hos dem skulle inte ha vart effektiv och jag skulle bara vara där för att förvaras.
Mitt liv är alltid så..när jag tycker om någonting så försvinner det ifrån mig...jag får aldrig behålla någonting bra och effektivt.

Strula med siri

Jag mår så jävla dåligt, ångesten äter upp mig totalt..jag är redo för att dö.
Jag håller på att få en ångestattack (tror jag), har svårt med andningen och känner att jag måste börja andas fortare för att kunna få syre.
Jag önskar att någon kunde hjälpa mig..jag behöver hjälp!
Hur mkt jag än säger till Carina eller min läkare om hur jag mår så blir jag inte trodd..
Läs mina journaler så ser ni att jag inte behöver göra ett självmordförsök innan jag agerar...
Jag behöver inte göra någonting för att det ska plötsligt smälla till...
Nu när jag har lärt mig att analysera lite av mina känslor, så har jag varnat långt innan att det är någonting pågång..men ni verkar inte bry er och inte se allvarlet i det jag säger...ta mig för fan på allvarl..
Jag säger ju till för att jag vill ha hjälp innan hela min värld rasar samman...annars finns det ingen andledning till att jag skulle berätta..är det så att ni vill att jag ska bevisa för er hur jag mår genom att göra någonting...fine!
Då gör jag som ni vill, men jag kan inte lova att jag inte dör på kuppen...jag kommer göra det ordentligt då..

Ibland önskar jag att Antonia kunde få vara med på ett hörn och och agera. Hon hade agerat på en gång om jag hade sagt något, hon VET att jag vågar och hon kan inte ta chansen ingen att inte tro på mina ord.
Hon har fått vara med under en längre period och känner mig väl och kan se det lilla minsta...
Jag vet att när hon har makten då händer det saker och ingen jävla "jag bryr mig inte, jag lyssnar inte".
Hon skulle ha gett mig meds, gett mig flera tider i veckan, lagt in mig och alltid finnas när jag behöver hjälp.
Det är sån som Antonia är..hon bryr sig och tycker om sina patienter mkt..hon bildar en privat kontakt med dem för att de ska känna förtroede och att någon VERKLIGEN bryr sig om dem. Det är sån hon är min skyddängel.
Jag minns den dagen då hon sa att hon gillade mig mkt och önskade att jag var hennes dotter...
Hur glad jag blev inuti och hur mkt jag litade på henne...jag dyrkade henne! Det gör jag än idag.
När jag fick min födelsedagspresent av henne, hur förvånad jag blev och överlycklig...det värmde verkligen..
Men jag flyttade till sthlm till gio, då tappade jag kontakten med henne ganska fort...vilket jag än idag mår så fruktansvärt dåligt över. Hon är och var den jag litade på mest i hela livet.
När jag kom ut från gio och flyttade till eget i e-tuna, så fanns hon där för mig..alltid..
Jag kunde ringa henne när jag ville..hon ringde mig och fråga om jag levde och hur allt var...
När jag mådde skit så kunde jag bara dyka upp på BUP, be om att få träffa henne...hon avslutade allt hon höll på med och träffade mig..När jag behövde hamna på psyk så fick jag vara på bups avdelning för att slippa de vuxna..och jag kände också personalen på avdelningen väldigt bra.
En dag berättade hon för mig att hon skulle sluta på jobbet..han hade fått ett erbjudande om jobb i Örebro och skulle flytta innan månaden var slut..jag blev helt förkrossad och försökte ta mitt liv..
Du la in min återigen på bup och var alltid hos mig..en dag så kom du och sa att du inte fick träffa mig mera för den nya chefen..du hade blivit avskedad från din chefposition..du kunde inget göra..
Jag försökte återigen ta mitt liv när jag kom ut...men denna gång hamnde jag på vuxen..den nya chefen ville inte att jag skulle vara på barn avdelningen då jag var 18 år...jag ringde dig och sa att du måste göra någonting...
du suckade och berättade att du inte kunde göra någonting..att du inte bestämmde längre...
Jag kände det som att du svek mig och övergav mig totalt i mörkret.
Din sista dag på jobbet bad du mig komma upp till bup för ett förväl..
Jag kom till bup och vi gick till ditt nya rum, där jag aldrig hade vart förut när jag var hos dig...
Jag bad dig om att vi skulle gå tilld ditt rum..men du suckade igen och sa att du inte fick ha kvar rummet då du inte var chef längre...jag började nästan gråta..det var så jävla hemskt.
Du berätta lite om ditt nya jobb i örebro..sen ville du veta hur det var med mig..jag kunde inte få fram ett ord..jag hade sån ångest..det satt någonting för halsen och tårarna började rinna...
Du tog lite papper och torka bort mina tårar och kramde om mig...
Du sa att jag alltid fick ringa dig och maila, när jag än ville det...hon sa också att hon var så tacksam över att fått lära känna mig...jag hade lärt henne så mkt, som kan vara avgörande i hennes viktiga jobb..
Du gav mig ett litet guldpaket med råsa paketband runt och ett litet rött hjärta på...den var så vacker!
När jag öppnad paketet var det råsa lent ludd i asken och under luddet låg det underbaraste vackraste ammulett halsband jag någonsin fått av någon..jag blev överlycklig och kasta mig i dina famn och grät..
Hon sa...jag vet att du velat haft ett sånt halsband i flera år nu, så jag ville uppfylla en av dina önskningar..
Vi sa hej då, det sista ordet någonsin..jag gick ut och satt mig i bilen igen påväg hem till fam.hemet ..
Jag följde bups byggnad med blicken medans vi åkte..när jag inte kunde se byggnaden mer så började jag gråta hejvilt och bara skakade i hela kroppen...Jag höll i halsbandet hårt och förbannade mig över att livet är så jävla orättvist. När jag kom hem och var på mitt rum så öppnade jag amuletten och där i låg ett litet papper...
Det stog med guldbokstäver JAG ÄLSKAR DIG..LYCKA TILL I LIVET! // din Antonia
Jag blev så lycklig och började gråta enu mera och skar mig blodig..jag ville inte förlora dig..
Skickade ett sms till dig och skrev tack, för allt. Love y too..
Jag fick ett mess tillbaka med en smileis och ett hjärta...sen blev det tyst.
När jag försökte nå henne några dagar senare hade hon bytt nummer och bytt mail...
Jag kunde inte få tag i henne mer..hon hade lovat att jag skulle kunna nå henne...alltid!
Men så blev det inte..
Jag kommer alltid att sakna dig Antonia..Du är den finaste männsika på jorden..
Du kommer alltid vara i mitt hjärta och mina tankar...

Mörker - Hel

 

 

Min lilla ängel, har drabbas av svininfluensan enligt läkarna.
I torsdags föll hon ihop på golvet mitt under leken.
Så under mellan torsdagsnatten och fredagsnatten låg hon nersövd och i respirator.
Hon har hål i lungorna,kan vara tumörer i hjärnan.'Hon var så nära att dö.
Så idag väntar vi på svaren som skulle ha kommit igår om vad hon har.
De skickade rönken bilder på hjärnan till uppsala universitetsjukhus, eftersom att de är mkt bättre på sånt med små bilder. Provsvaren om hon har svininfluensan kommer väl snart, de misstänker även att hon kan ha fågelinfluensan. Stackars lilla Liina, hon är lix bara två bast!
Igår så var hon lite piggare, försökte dra bort slangar och sånt och tjattatde om chips och glass hela tiden.
De flyttade henne från intensiven till barnavdelningen där Lasse är med henne tills hon får åka hem.
Mamma får inte vara där eftersom att hon är grymt sjuk, hon har problem med andningen och hjärtat.
Så vi misstänker att hon också kan ha blivit smittad av det Liina har.
Om det visar sig att Liina har svininfluensan så måste alla syskonen och alla vi vart i kontakt med åka till sjukhuset för att först isoleras och ta prover, jag fick veta att det kostar en hel del att få reda på provsvaren.
Måste vi så måste vi. Jenny och Robin har ju vart super förskylda och läkarna misstänker svininfluensan på dem, men Jenny är ju här hos oss och vart ett tag nu, så jag och Emil är väl smittade.
Jag har börjat känna mig sämre de senaste dagarna, så nu väntar jag bara på att det ska braka loss.
För Liinas skull så hoppas jag att tillfriskningstecknen går uppåt och inte neråt..
Det får inte gå åt fel håll, hon kommer inte klara av det. Jag blir bara orolig om hon får feber, eftersom att hon får hemska feberkramper och måste åka in på sjukhus för att inte stryka med.
Enligt läkaren så har hon någon sjukdom som gör att hon är väldigt infektionskänslig. Minns inte namnet på sjukdomen alls.

Igår fick jag min diagnos, jag har ADD och kommer få meds mot det. Vilket känns enormt bra.
Jag fick också veta att jag har dåligt minne,kan inte minnas saker..som nummer och sånt krafs.
Sen så har jag ett problem med röriga saker, där jag inte kan urskilja verklighet och fantasi, det blir en enda röra.
Det kunde hon inte förklara varför det var så. Men jag får inte utsätta mig för röriga miljöer och inte massa konstiga mönster och färger. Men jag är väldigt intilligent när det gäller verbalt, det enda jag har svårt med att förklara saker, jag behöver allternativ för att kunna förklara saker.
Tex: prov i skolan där det är en fråga utan alternativ, kommer jag inte att klara av.
Men ett prov med en fråga med alternativ så kommer jag kunna pricka in alla rätta svar.
I matte delen så ligger jag på en 1:as plats (skolålder), jag kan inte räkna ut svaret utan miniräknare.
Siffror blir som en enda röra i min skalle, jag vet hur man räknar ut det, men kan inte få fram rätt svar.

Jag har hittat lite gamla dikter som jag verkligen gillar.
De uttrycker typ samma känslor som jag känner nu.

Jag vet inte om denna är en dikt.

Allt går utför, allt faller tungt ner på botten av tomhet.
Allting snurrar lik en tornado.
Skyfallet utanför mitt smutsiga fönster symboliserar mitt inre hemliga rum.
Mörkret faller tungt ner och stjärnorna viskar om friheten.
Längtan till det förbjudna tar makten och stormar fram lik en tromb.
Blodet rinner längs gatorna, skriker om det dolda, hemska verkligheten.
Människorna blundar och stänger öronen, de vill inte höra.
Blodet fortsätter att skrika tills någon hör om verkligheten.
De stora gapande såren viskar om få komma tillbaka till sin själsfrände.
Rakbladet skrattar och viskar tillbaka om flera krig och stormar.
Såren gråter tyst medand de hoppas på att bli hopsatta med sin själsfrände en dag.
Kroppen skriker om frihet från krig och stormar.
Hjärnan skrattar högt och skriker att kriget aldrig kommer ta slut.
Såren viskar tillbaka om en flicka som äger denna kropp.
Kroppen viskar att det är synd om henne som måste stå ut.
Hjärnan ler elakt och viskar att det inte finns en flicka längre.
Alla gråter i hysteri och lägger sig ner i mörkret.
Deras ljus har slocknat, medans de tänker på vad som hände med flickan.
Flickan hon ligger i sägen med blödande sår och rödgråtna ögon.
Hennes kropp är tung och smal, den orkar inte bära henne.
Rakbladet skär nya blödande sår och hon skriker efter död och frihet.
Hennes hjärna manipulerar henne långsamt och hon ger bort sitt liv.
Ja, vad som helt för att få friheten och lyckan tillbaka.
Ja, vad som helst för att få allt att upphöra.
Det enda kravet är att ge sitt liv till mörkrets makter.

Det brinner i mitt hjärta

Vill bara skrika och försvinna.
Vill få demonerna att försvinna.
Vill få destruktiviteten att försvinna.
hjälp mig
Vill få kraften att leva.
Vill få energin att leva.
Vill få vara lycklig.
hjälp mig
Låt mig inte falla.
Låt mig inte förgöra mig själv.
Låt mig inte försvinna in i mörkrets dårskap.
hjälp mig
Kan du ta mot mig om jag faller?
Kan du stoppa mig så jag inte förgör mig själv?
Kan du visa mig vägen till ljuset?
Hjälp mig
Lågan inuti mig har slocknat.
Kan du tända mig igen?
Demonerna har tagit mig.
Kan du rädda mig?

Blodet ska flyta inatt

mörda i natten, blod ska rinna, skrik ska ekas.
hämden ska utföras.
han ska dö inatt, den jävla misshandlaren.
Försvinn från min familj,rör dem inte ditt svin!!
orkar inte att allt ska falla tillbaka.
jag går under, av rädslor. jag klarar inte detta.

Verklighet

Kan någon se min smärta?
Kan jag lita på dig? jag vet inte.
Lämna mig aldrig.

Jag är så rädd.
snälla, jag ber dig
gå inte från mig.
Jag behöver dig.

När jag vill dö.
Ta mig i din famn.
visa att du bryr dig.

Ångesten tar mig
förgör mig fullständigt.
Demonerna ger sig aldrig.

Jag är så rädd.
Ta mig i din famn.
Visa att du bryr dig.

Kan inte förklara mina känslor med ord.
Det finns inga ord.

Ta mig i din famn

Jag är så rädd.
Ta mig i din famn.
visa att du bryr dig.


Ta mig i din famn
Viska att allting kommer bli bra
Smek mitt hår

Ge mig energi att orka
Släpp mig inte med blicken
När jag skär mig
Stoppa mig

Ta mig i din famn
Smek mitt hår

Jag kanske skriker
Sjung en sång

Ta mig i din famn
Smek mitt hår

När jag ligger i sängen
Och skär mig och skriker
Har jag fallit till dårskapens mörker

Ta mig i din famn
Viska att allting kommer bli bra
Smek mitt hår

Det är ingen som förstår


(Jag tycker dem är bra, men jag vet inte vad människor tycker om den eller de som har ett "tränat öga".
Jag är inget annat än en amatör författare.)

Nu jävlar är jag på krigsstigen, nu ska det anmälas.
Jag ska anmäla min läkare, hon har absolut ingenting på psyk att göra...
Jag är så in i helvetes trött på att bli dåligt behandlad inom psykiatrin, jag orkar inte mer nu.
Inga av de läkare som jag har haft är bra!
Antingen så ger hon mig medicin nu eller så tar jag mitt jävla liv..detta funkar inte.
Jag har redan mailat patient nämden och PO, så beroende på vad de svarar så ska jag ringa polisen.

Nu har jag försökt att överleva över en veckas tid och jag känner att jag inte klarar detta längre, speciellt inte ensam.
Jag hör röster hela tiden och ser saker, jag vill inte hamna på psyk igen och torteras med deras usla vård.
Tänker inte få soc på mig igen, de ska hålla sig borta..så långt borta de kan komma.
Tänker inte hamna på familjehem eller behandlingshem igen..no way!
Men jag behöver fan hjälp nu, jag klarar inte av en enda dag till..
Ska jag behöva ta mitt liv eller försöka för att människor ska fatta??
Tydligen är det de enda sättet för att få hjälp i dagens samhälle..
Jag har fått höra allt för många gånger att jag borde prata istället för att agera på mig själv...hahaha!!
Nu när jag har försökt med det under en period, hur mkt hjälp har jag fått?? ingenting!
Måste jag stå och skrika mig gul och blå..nej, det ska fan inte behövas.
Jag förstår dessa tjejer som har hoppat framför tåget..
De har försökt genom att prata men ingen lyssnar och allt för lång tid...
Det är fan klart man hoppar då, ingen bryr sig iallafall och lyssnar på det man säger.
Vart fan är hjälpen som man utlovars? den finns inte!
Svenska psykvården är rent ut sagt ett stort jävla skämt!!
Men visst är det de som behövs för att jag ska få lite hjälp, så agerar jag ut..det är jag duktig på!
Jag tänker inte försöka med några jävla färdigheter från DBT:n nu, de funkar iallfall inte när det har gått så här långt.
Jag har fått nog och då tänker jag göra på mitt viss, det enda sättet som verkligen funkar.
Jag tycker att jag har försökt prata med Carina om hur jag mår, jag tycker att jag har gett signaler till andra..
men de har vart helt meningslösa försök till att få hjälp.
Nu går jag min egna väg och stänger in mig i min bubbla utan människor!

Senare idag kommer det en brud och ska kolla på min och Kats lägenhet..
Det ser ut som kaos i lägenheten, men det får jag tåla.

Jag håller på att gå ner mig totalt i mitt psyke,det känns som hela mitt liv ligger i skärvor överallt.
Orkar ingenting och det finns ingen mening med mitt liv längre.
Det finns ingenting just nu som kan få mig att må bättre, bara en massa jävla ångest och panik..
Kan inte sova på nätterna, är för rastlös..hela mitt inre skriker och drar i mig och jag blir bara så jävla rädd.
Ska allting börja nu igen, ska jag hamna på sjukhus och psyken igen?? Är det de jag vill?
Jag försöker verkligen in i det yttersta att inte göra mig själv illa, men stunden är inne då det inte går att hejda sig själv.
Igår tog jag massa tabletter, vet inte om det kan klassas som överdos..
När jag höll på som bäst med medicinen, så kommer Emil upp och frågar vad jag håller på med...
Jag döljer allt som vanligt och säger att jag inte kunde sova och behövde skriva lite..
Han nöjde sig med det och gick och la sig igen, medans jag plocka i mig mer medicin...
Jag tog medicin "överdosen", för att jag behövde få sova lite, har inte sovit på snart en vecka och håller på att bli fullständigt galen på mig själv och mina tankar..igår var första gången på en evighet som jag hörde röster runt omkring mig...Bort, försvinn!!!
Jag vet mkt väl att jag har fallit tillbax på ruta ett igen och allting som har hållt sig borta i skuggan har blivit synliga igen.
Emil vaknade igår när jag började skrika på rösterna och fråga om det var på gång igen...
Jag snäste av honom och frågade vaddå på gång? men han svarade inte, lite senare hörde jag honom snarka.
Tillslut så lyckades jag somna av alla tabletterna och hade för första gången på länge en bra dröm utan panik och ångest..
Vaknade nyss med ett ryck när telefonen ringde, jag trode att det var någon som pratade mig mig.
Trodde för ett ögonblick att jag låg på BUP i Linköping och deras tuttande signaler när derad tele ringde..
Tur var så var det inte så..då hade hela mitt vuxna liv vart en dröm bara och jag fått kämpa mig igenom allting igen.
Jag skulle dock gärna ta kampen med Gio igen, få bo där och leva. Jag tror inte att jag vart en lika stor idiot där, denna gång..jag vet ju att de går att lita på dem och jag kommer sakna dem så jävla mkt när jag flyttar.

Pluggandet går inget vidare alls, jag ligger efter ganska mkt just nu..
Jag orkar inte plugga, jag blir rastlös så jävla lätt..trode att det skulle gå enklare att plugga när ämnet är intressant.
Satt fan 4 timmar med en enda uppgift igår och jag är inte klar än..så idag måste jag bli klar med två stycken..
Jag kommer aldrig klara detta, jag kommer inte klara av att lämna in på deadline som inträffar på fredag.
Kan verkligen inte koncentrera mig alls, det går i ca:2 min..sen är jag uppe i varav och måste hitta på någonting annat.
Vill bara gråta över mitt liv just nu..jag kommer inte vara någonting annat än en misslyckad idiot när terminen är slut.

Hoppas att jag får vara kvar i DBT:n iallfall..det är ju det enda som jag går och tänker på hela tiden..
Jag vill prata med tjejerna i gruppen och få stöttning och se mitt liv från andra synvinklar.
Kommer fan bryta ihop totalt sen när gruppen är slut, vilket den gör i början på oktober..
Jag är livrädd för att sluta..det kommer ge mig så enomt med ångest och panik..
Jag kan inte vara med samma människor i några år och sen försvinner dem bara..det går inte..
min hjärna fuckar upp sig totalt och allting blir bara ett helvete.. jävla separations ångest!

Min läkare har tagit ut min medicin, så nu går jag bara på mitrazipin som ska hjälpa till och sova eller något sånt.
Den har jag ätir nu under något år, vilkt jag också vill ta bort och byta ut.
Hon tog iallfall bort Lyrican när jag sa att jag ville byta ut den mot någonting annat..
Hon började rabla upp mediciner som jag redan ätit utan att de funkar...

- "Hej, jag skulle vilja byta ut Lyrican mot någonting annat som är bättre..
Medicinen gör mig aggressiv, kan inte tänka klart,impulsstyrd, deprimerad, rastlös inombords, yr och orkeslös.
Jag måste ha någonting annat, jag lever inte själv, jag lever i ett förhållande och detta funkar absolut inte.
Sen så måste jag gå ner minst 28kg och det går inte om jag inte orkar gå på promenader.
- Ok, det låter inte bra. Vill du höja Lyrican eller minska?
-Jag vill ta bort den helt och få en annan medicin..jag upplever att dessa problem kom när jag började med den.
- Du kan ta tharalen droppar!
-Nej, de funkar inte på mig.
- nehe, varför säger du nej till alla mediciner?
-jag säger inte nej..säg några mediciner så säger jag bara nej till dem jag har haft och de som inte har funkat för mig.
-Soloft?
-Nej, de funkar inte på mig, då kan jag lika gärna käka alvedon.
-Men jag kan inte komma på något annat, säg mediciner du.
-Jag kan inte medicin namn, det är du som är läkare och inte jag.
-Du vill inte höja Lyrican?
-Nej, jag kan inte vara så här längre mot min sambo och jag mår dåligt av den.
-Då höjer vi den, för att om man höjer så kan det hjälpa.
-Det ska du förra gången också och den har inte hjälpt..så jag säger nej, jag vill inte ha den.
-Ok..då tar vi bort den. Jag skickar papper om nästa gång.
-Men jag måste ha en ny medicin, jag kan inte vänta jag kommer bara må sämre då utan.
-Vilket läkare hade du innan mig?
-Marie Hagström
-Varför har du inte henne istället!!
-För att jag inte kom överens med den människan!
-jag ska prata med henne iallfall.
-jaha..men jag måste ha en ny medicin!
-Vi ses den 31 augusti.
-Mn jag kan inte vänta så länge.
-Hej då måste sluta.
- men jag behöver medicin!!
-vi ses!"

Jag blir galen på den människan, ska fan byta läkare nu..innan jag styckar henne totalt.
Hela gårdagen har jag känt mig orolig, arg, ledsen rastlös och villig att begå självmord.
Jag var som en vulkan med utbrott..känslorna flög hit och dit..
Jag kunde inte göra ett jävla skit för att få dem att sluta..
Det slutatde med att Emil fick hålla i mig och jag ville bara dö och skada mig själv.
Jag har inte kunnat sova någonting inatt, har snurrat runt i sängen som en idiot...
Det har kliat över hela kroppen och kunde inte finna en bra sovposition alls..
Idag känner jag mig väldigt ångestladdad och väntar bara på att bomben ska smälla högt.
Jag travar i ett oändligt mörker utan något ljus alls, jag faller bara djupare och djupare för varje minut som går.
Har helt tappat aptiten för både mat, dryck och livet.
Går bara och väntar på att jag ska bryta ihop totalt och få lägga in mig själv på psyk..
eller att jag drar mig undan alla människor i min omgivning och stänger in mig själv i min destruktiva bubbla.
Där ingen och då menar jag INGEN har tillträde att få komma in...då blir allting hemligtstämplat.
Allt andra får veta är när saker sker, precis som innan jag hamna på GIO...I miss that pleace!! <3<3<3
Skulle fan behöva dem nu som in i helvete, de är de ända människor som har kunnat hjälpa mig helt..
Jag skulle vilja prata med Sylvia eller Mette just nu och bara snacka och snacka...
Bli omhållen och känna sig liten och veta om att man är i bra händer..
De ger en hoppet tillbaka och lovar att allting kommer bli bra, fast man egentligen inte tror på det.
Jag hatar verkligen att vara vuxen, då alla beslut ska tas av mig...jag vill inte det..
Jag saknar den tiden då man fick veta att det bara var att åka in till psyket, jag protesterade..men hade inget val..
det blev lite bättre med tiden och sen fick man komma tillbaka till GIO igen och bara vara..
De tvingade ut än på jävla fystimmarna varje måndag, fast man absolut inte ville, det blev mkt bråk men slutatde oftast i något bra och roligt. Jag saknar GIO så in i helvete, saknar mitt fina helt underbara rum.
Jag insåg aldrig under min tid hur bra tiden var där, då var allting bara skit.
Nu när man får klara sig själv, så inser man hur mkt bra de gjorde för mig och jag har insett att det var min bästa tid under hela mitt liv. Visst, jag gjorde mkt skit där, men det gör man ju vart man än hamnar.
Skulle ge vad fan som helst för att få flytta dit igen eller dra tillbaka tiden igen...
även om det skulle betyda att jag var tvungen att sälja min själ till satan eller mörda någon..
Som jag har känt nu i snart 5 år från att jag flytta ifrån GIO..GIO är mitt hem och kommer alltid vara...
jag har bara inte råd med biljetten hem än.
Änglatron som jag var helt fast i förut, har ju raserats och jag tappat tron..det var en sån jävla underbar trygghet..att man visste att vi änglar alltid fanns för varandra, då man trodde att man bodde egentligen på Venus..
Visst, jag kan ju fortfarande känna att jag inte hör hemma här på jorden, att jag inte passar in..det är någonannastans som min själ bor och jag vill återvänta hem.
Jag har läst lite i gamla diktböcker och hittat dikter om änglarsystrar och Venus och hur vi änglar blir torterade här på jorden. Det var helt underbart att läsa, hela mitt inre blev varmt och fylldes med trygghet.
Jag höll på med änglatron i nästan 2 år och blev arg om någon frågisatte mig tron..
Därav kommer mitt namn Hellie, genom tron..Hellie var en av de svarna änglarna som strida mot demonerna...
hon vann självklart och blev en hjälte..mitt namn tillger mig mod och styrka att vinna min kamp.
Jag ska börja läsa mer om änglaskapet och börja fördjupa mig i det..där är det enda ställe som jag kan känna mig trygg och verklign få vara den jag verkligen är.

Nu har jag iallfall städat nästan hela lägenheten, som jag lovade Emil igår..
Vi har tjaffsat nu vid 12 tiden pga hans jobb skulle gå med i ett avtal om att ga ner till halvtid och få mindre lön.
Men jobbet sket i det avtalet och sa till jobbarna att de som var inställda på att få jobba enligt avtalets regeler fick göra det det frivilligt. Emil vill det, så han ringde hem för att fråga om det var ok för mig..
Jag var lite sur då och yrvaken, så jag blev lite arg på honom och sa att jag inte ville ha honom hemma och att avtalet var en dåligt grej. Han blev självklart sårad av det, så när jag hade vaknat till lite så skicka jag ett sms och bad om ursäkt.
Emil ringde igen och vi diskuterade avtalet och det lede till ett ganska stort tjaffs..
Samtalet..

" -Vi kankse inte vore vara tillsammans om du inte vill ha mig hemma!
-Det handlar inte om att ha dig hemma, det handlar om att du ska förstå att du inte kan vara ironisk här hemma.
-Men jag har ju hållt på så på jobbet, det är ju svårt att inte göra det automatiskt.
-jo, det kan jag förstå, faktum är det att jag blir sårad av dig hela tiden..det känns som att du pekar ut mig..
-Det är ju det jag gör,men det är ju bara på skämt. hör du inte det på min röst?
-Nej, jag har svårt att tolka ironi. Det vet du! du märker på mig att jag blir ledsen och sen blir jag arg på dig och ger igen.
-Ja,men det är så jag är.
-Jo, men du får ju tänka dig för lite när du använder ironi...säg typ efter att det var ett skämt, om du märker att jag inte hajar.
-ok, ska tänka på det..
-Jo, för du är inget annat än skit jobbig när du gör så, det leder ju till att jag vill kramas och så enu mindre.
-Jaha, så nu är det fel på mig?
-Nu drog du en ironi grej igen..det är ju precis det jag snackar om.
-Förlåt, kan inte rå för det.
-mm..du får helt enkelt tänka dig för om du inte vill ha en realtion med bråk hela tiden...
-ok..men¨..
-Vi får se hur allting går. hejdå!
-Hejdå..."

Visst det kanske inte var ett stort tjaffs i era öron, men för mig blir en liten grej väldigt stor.
Speciellt om det gäller andra människor som man lever tätt ihop med..
Men vi får se hur allting går, om han kan förbättra sig,det hoppas jag verkligen.
Jag har fått anpassa mig efter honom och gör inte saker som jag vet att han inte gillar och som kan såra honom.
Så han får ta och försöka anpassa sig efter mina behov också, annars kommer det bli krig igen..
Jag vill inte göra slut med honom..jag vill lix leva mitt liv med honom, skaffa barn och sånt dyl senare..
Men jag pallar inte att gå runt och vara sur på honom hela tiden och inte tycka om att han kommer hem..
Man ska lix bli glad när det andra kommer hem och umgås lite...men jag kan inte det än.
Just nu så hatar jag min diagnos, allting hade inte vart ett enda jävla kaos då..
Emil och jag hade säkert vart förlovade och förskt skaffa barn vid det här laget..
Om jag bara hade vart frisk och kunnde vara lycklig!
Det är så in i helvetes deprimerande att tänka så. Men jag kan inte sluta att nudda vid tanken.

Blir så jävla arg på en artikel som aftonbladet har idag...
Det har visst kommit en ny behandling för Borderline som heter MBT..
Man blir friskförklarad, men man kan aldrig bli friskförklarad ifrån diagnosen..
Man har den alltid kvar men man kan lära sig hantera den och funka ok i samhället..
Hur fan kan de ens skriva ut någonting sånt på en tidning??
Jag berättade det det för Emil och han börjar genast med sina manipulisioner...
"Men vill du inte bli friskförklarad?
-Nej, jag vill lära mig hantera min diagnos.
Men vill du inte funka i samhället, om det finns ett sett att få bort Borderline?
-Nej, jag vill inte bli friskförklarad..eftersom att det inte går.
-Men det finns ju ett sätt!
-Jag vill inte få en ny personlighet, jag är borderline..jag vill lära mig att leva med diagnosen!!
- Jaha..men då ska du alltså gå MBT?
-Nej, har jag sagt! Jag vill inte gå den. Det räker med DBT..efter den aldrig mer någon sådan behandling.
-Då vill du alltså inte fungera i samhället och få vår relation att funka?
- Jo, det vill jag. Men jag säger ju att jag inte vill bli friskförklarad..Borderline är den jag är och alltid kommer vara.
-Jaha..så du kommer göra slut?
-Nej, det har jag aldrig påstått!!
-jaha...jag tycker du ska gå den om det finns en chans att du blir friskförklarad..
- Jag skiter fullständigt i vad du vill i denna fråga!!
-Så man lyssnar inte på sin partner?
-Jo, men du lyssnar ju inte på vad jag säger. Så varför ska jag lyssna på dig?
- Jag är din pojkvän, kanske?
-Jo, men i denna fråga är det jag som styr.
-Jaha, då kanske du ska ta och flytta till eget.
-Ja, mdet kanske jag ska ta och göra...men för fan lägg av.
-Jaha!
-skit i det då. Du gör iallfall så att jag blir arg och kommer vara på dåligt humör hela dagen.
Du har förstört min dag.
-Jaha!
-Piss off din jävla idiot!"

Jag fattar inte varför han håller på såhär hela tiden, det är nästan samma repliker i varje tjaffs eller bråk vi har.
Varför ska han lägga sig i mitt liv i saker då det är jag som ska bestämma?
Jag vill absolut inte bli fri från min borderline,fast jag hatar diagnosen som pesten.
Borderline är en del av mig, som jag alltid har vart..
Jag vill inte byta personlighet.
Jag vill kunna kontrollera borderline så att jag kan få ett värdigt liv. Inget annat!
Jag hade ju aldrig börjat i DBT om de hade vart för att få bort diagnosen...jag går där för att kunna fatta varför jag gör vissa saker och känner på ett visst sätt, så att jag vet vad det är som händer med mig och kunna stoppa innan det svartnar.
Visst, jag har inte kommit direkt långt på 2 år, men jag ser min behandling som lång..
Det är ju inte bara borta för att man vaknar dagen efter, det är ju en lång process.
Ibland kan jag tycka att DBT har försökt få mig bli en annan person..och jag har självklart huggit tillbaka med näbbar och klor, som jag alltid gör.
Men nu i efterhand så har jag fattat att de vill att vi ska må bra och tycker att vi ska sluta med beroenden...
Som tex. mitt alkohol intag eller vikt.
De säger att jag inte får dricka när jag vill, bara en gång i veckan..ibörjan blev jag skit arg på dem och stretande emot.
Men nu när jag var alkoholfri i 1 månad, så förstår jag vad de menade.
Det med vikten var ju när jag kräktes upp all mat och hade rasat i vikt på kort tid som Carina reagerade..
Jag kan förstå det nu..men jag har lätt att falla tillbaka till maten och vikten hela tiden..
Det är ju en ständig kamp att gå ner i vikt och så fort jag inte har gått ner mer än ett kilo i veckan så blir jag skogstokig och börjar skrika att jag ska ta mitt liv eller få anorexi, för att det ger resultat.
Ja, jag har ätströrningar..

Btw; Jag har gått ner yttligare 1 kg denna vecka, det går långsamt men säkert neråt..
Önskar att det kunde gå lite snabbare..
Tycker att det är konstig att jag inte blev arg idag, alla andra söndagar då vi vägt oss så har jag vart som ett galet monster resten av dagen..men idag känner jag mig lugn och ganska nöjd med -1 kg och -4 cm runt brösten.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5612066.ab
Artikeln om MBT.

Varför är läkare de mest korkaste människor på denna jord?
Hur kommer det sig att hur må¨nga läkare jag än byter till så är den dumare än dumast?
Jag blir så jävla less och fly förbannad..
Varför lyssnar dem inte på patienten, utan bara ger de de tycker låter bäst.
Borde inte jag veta bäst hur en medicin verkar i min kropp, om jag haft den med i flera veckor?
Jag skulle berätta saker för henne som jag upplevt med Lyrica och hon bara babbla bort allting.
"jo, nu gör vi såhär, det blir bra. Tror du inte det? jag tror det, så nu har jag skickat in receptet till apoteket.
Nu gör du såhär, det blir bra. Blablablabla..."

Jag blir galen, får inte jag säga någonting om saken?
Hela mötet tog bara en kvart om inte mindre..vaddå stressa?
Om hon nu vill ha rast varför sätter hon en tid på rasten då??
Sen detta med att hon hela tiden suckar efter att hon har sagt någonting..
Det känns som att hon inte orkar med mig längre, att jag är jobbig..
Fast jag inte fått öppna käften knappt ett dugg.
"Här har du ett papper..fylla i det hemma? vad bra, då gör vi såhär, suck!!"
Hon svarar på sina egna frågor hela tiden och ger order..det är ju helt jävla onödigt.
"När ska vi träffas nästa gång, det får inte vara så långt imellan?! (jag)
- Nu gör vi som jag sagt! Du ska träffa mig den 20 kl 11. dåsa hejdå!
Men..men..jag måste säga en sak.
-Kl: 11 den 20. Hejda! (skakar hand)"

Piss Off din lilla jävla idiot till människa..
Det enda hon gjorde var att höja min dos på Lyrican till dubbel..
"Det kanske blir lite bättre, men kanske bara några dagar."
Men wow vad jag blev lycklig!!! bara några dagar det kör vi på!
Är hon helt jävla bombad? ska jag gå och slänga ut massa pengar på en medicin som bara funkar några dagar?
Nej, du lilla fitta..det har jag verkligen inte råd med.
Du har verkligen förstört mitt liv nu, genom att låta allting förfalla..jag varnade dig.
Men lyssnar du?? nej, nej och åter NEJ!
Gå och gräv ner dig någonstans så slipper jag dig för all framtid.
Jag ska nog ta och ringa till de på nord igen och be om att få byta läkare till någon i e-tuna..
Detta funkar tydligen inte..