Jag känner mig väldigt orolig inför skolstarten imorgon, jag har inga kursböcker. Vad ska jag då göra i skolan? Det känns bara så jävla fel att dra till skolan och skäma ut mig själv. Jag har inget där att göra när jag absolut inte kan plugga någonting, ska jag slösa pengar på bussen för att ta mig till skolan, för att bara sitta ut tiden? Nej, det kan jag inte acceptera, pengar är någonting jag verkligen inte har just nu och jag vill inte slösa på dem få kronor som jag har kvar på kontot. Jag känner mig grymt deppad över min ekonomiska situation, det känns som att jag bara vill lägga mig ner och dö. Jag vet inte hur mkt längre jag kommer stå ut med detta. Jag har aldrig haft såhär lite pengar kvar och aldrig riktigt suttit i denna situation förut. Jag har fått pengar av FK, köpt mat, betalat räkningar, köpt böcker, köpt cigg och sedan har jag supit och lekt livet. Men jag har alltid haft 2000kr kvar när nya pengar kommer. Nu ska jag vara glad om jag har 1 öre på kontot när nya pengar kommer. Jag känner mig så maktlös innför skolan och pengar, hur fan ska allting lösa sig? Jag hatar att leva i ovisshet och ständigt vara orolig över saker. Mitt liv blir kaos då, jag måste ha kontroll över vad som händer, annars rusar min hjärna iväg och målar upp katastof tankar, som jag tror på. Jag vet inte om jag ens kommer ha råd att köpa böcker nu när jag får pengar den 18:e. Jag avskyr detta så enormt mkt, jag känner för att bara skita i allting. Men det är inte det jag vill, jag vill bli klar med gymnasiet och plugga vidare till förskolelärare. Jag vill ha en bra framtid, men jag kan inte lägga fler år på det nu. Åren flyger förbi och jag blir bara äldre, jag måste få detta gjort nu.

Jag har nu inte skrivit på några dagar och det beror på att jag har för mkt tankar och känslor att försöka reda ut. Jag vet inte hur det kommer gå med skolan i höst. Jag har inte råd att köpa skolböckerna, sen så behöver jag en ny dator för att kunna plugga datorkurser. Min dator vill starta om sig hela tiden och uppfattar inte att man sparar saker hela tiden som man har gjort och att installera ett nytt program i datorn för att kunna plugga datorämnena kommer aldrig funka. Min dator kommer lägga av hela tiden eller hänga sig totalt. Så jag sitter i ett svårt och jobbigt dilemma. Jag har inte råd med skolböcker och om jag skulle få ihop pengarna, så måste jag skaffa en ny dator och det har jag verkligen inte råd med, så jag funderar på att ta på avbetalning. Jag kommer knappt ha råd med det pga min dåliga ekonomi, jag kommer ha max 100 kr kvar varje månad som jag ska försöka leva på när allting är betalt och köpt. Detta dilemma gör att jag känner mig arg, frustrerad och bidrar med hög ångest och panik känslor. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta eller hur någonting kommer att lösa sig. Jag känner mig kvävd av mig själv, jag vill bara fly från allting, men jag kan inte fly, jag måste fixa detta. Jag är typ på bristningsgränsen, jag kommer snart explodera. Jag känner redan hur jag inte har kontroll över min ilska längre, den bara dyker upp och alla som då råkar vara i min omgivning får då ta smällen. Jag får såna jävla jobbiga skuldkänslor för att jag skäller ut dem över allting dem säger till mig. Jag sårar dem i min närhet, fast att jag verkligen inte vill. Jag kan bara inte kontrollera min ilska längre och det börjar kännas som att jag snart inte kommer kunna kontrollera dem andra känslorna. Jag känner mig deppad och väldigt låg över att detta går ut över dem i min omgivning, så jag har börjat dra mig undan dem för att inte såra dem så mkt. Jag vill inte såra dem och sedan få be om ursäkt för att jag var en idiot.

Jag känner mig arg och ångestfylld. Jag vet verkligen inte varför, jag vill bara slå sönder saker och skrika rakt ut. Mitt humör dem senaste dagarna har växlat mellan att vara neutrall till att bli förbannad över ingenting. Det är så svårt att sätta ord på alla miljontals känslor som virvlar inom mig. Vilket irreterar mig så fruktansvärt mkt. Jag gillar att ha kontroll över mina känslor och veta exakt varför jag mår si och så i vissa stunder. Men nu kan jag inte få en enda tanke rätt och känslorna vill inte bli kontrollerade. Jag skulle tro att jag behöver få utlopp av min känslor snart och bara gråta. Men jag kan inte tillåta mig att fälla en ända tår. Varför ska det vara så jävla farligt att gråta, när man verkligen känner för att man behöver det? Vad är jag rädd för? Jag känner att jag tappar kontrollen över mig själv om jag gråter, då kanske jag inte kommer kunna hantera mina impulser och tankar längre. Men varför låter jag mig inte att testa att släppa på kontrollen? Jag vet ju inte om jag förlorar mig själv i klorna på känslorna och impulserna. Men jag är för rädd, för att ens försöka.

Jag känner mig trött och förvirrad. Jag vet inte vad som är fel och rätt längre.
Det kanske var en liten överdrift, men det jag menar är att jag är väldigt lost just nu.
Jag försöker att tänka och agera konstruktivt, men allting fastnar i tankar.

Imorgon är det sista gången hos Carina och jag kommer inte ta mitt dit.
Det spelar ingen roll vad någon säger, jag har bestämmt mig.
Det gör inte lika ont att inte gå som att gå. Men jag får ångest närtan panik
av att den jobbiga dagen är imorgon. Jag försöker att sysselsätta mig med saker, men det funkar ej.
Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till.

Oroande och smärtsama tankar invarderar min hjärna. Jag kan inte sova.
Det känns som att jag vandrar i ett hemskt ångestvakum utan något slut.
Jag kan inte förstå varför dem alltid ska komma när jag behöver min sömn som mest.
Just nu känns allting bara skit och jag kan inte se något ljus i mörkret. Jag är rädd.
Det känns som att jag står vid sidan av en tornado. I tornadon virvlar alla tankar, känslor och demoner.
Vid min sida står dem som vill vara med mig. De slutar aldrig att skrika om att allting hänger på mig. Demonerna skrattar och alla tankar och känslor slår emot mig om och om igen. Jag skriker och ber om ett slut. Demonerna skrattar och jag faller ner till marken orkeslös. Personerna som står vid min sida dem ler åt mig.
De går sin väg, tills jag inte kan se dem mer. Jag lägger mig ner på marken och skriker av smärta, men ingen kan höra mig, jag är helt ensam.
Demonerna skrattar och tar tag i mig och lyfter upp mig. Dem kastar in mig i tornadon och låter mig plågas.

Detta kan låta helt sjukt i era öron, men det är så jag känner mig.
Jag kan inte riktigt beskriva hur det känns, för smärtan går inte att uttrycka i ord eller bild.
Jag försöker så gott jag kan, men det är svårt.

Jag ska ta en cigg och sen försöka sova igen.
Jag kände att jag behövde skriva av mig lite.

Godnatt!