Oro
Ångest
Onödig dag
Jag kommer varje gång efter detta som jag på terapi ringa och fråga vart jag ska vara för säkerhetens skull. Jag vågar inte chansa.
Terapi dags
Nu ska jag ta och göra närvarouppgifterna till skolan och sedan betala lite räkningar..suck!
Ångest
Skam
Den där känslan...fy fan!
Jag mår inte så bra idag, det måste jag erkänna. Jag är trött, har mensverk, arg på mig själv och arg på skolan. Just nu känns det som hela min värld kommer rasa samman, jag vet att det inte riktigt är så hemskt. Men det är den där jävla känslan av katastrof som infinner sig inom mig och gnagger sönder mig inne från. Jag vet bara inte hur jag ska få min hjärna att börja tänka mer positivt, jag måste komma på en lösning snart så att jag hinner plugga ifatt kurserna. Fuck this!
Jobbig natt
Idag funderar jag på att börja skriva på min bok igen, eller lägga upp mina dikter i min andra blogg. Jag funderar också på att börja skriva lite i denna blogg under DBT-katogorierna, måste uppdatera lite där nu. jag har packat upp DBT pärmen och kan börja fixa här i bloggen, samt att jag ska fortsätta skriva och göra iordning mer på min hemsida som just handlar om allting som rör DBT.
Jag ska slåss för min framtid!
Kom just på att jag ska berätta hur det gick igår hos syon. Den goda nyheten är att jag har mindre poäng att läsa in, vilket betyder mindre kurser. Dem dåliga nyheterna är att jag måste läsa matte B och Engelska B för att kunna plugga vidare till det jag vill sen. Matte har jag alltid haft grymt svårt för, jag fattar inte så mkt av det. Jag har precis som dyselexi men med siffror istället. Så om jag inte får extra hjälp med matte, så kommer det bli svårt för mig att plugga vidare. Jag kommer försöka med matten denna termin och funkar det inte så kommer kanske saker gå åt helvete. Enligt syon så kunde jag plugga viadre här i Eskilstuna sen, gå ett yrkesprogram för personer med olika problem och lärarna fångar upp elever som visar sig ha svårt med något ämne. Hur kul är det på en skala? Ska mitt sifferproblem få ställa till det för mig? ska jag behöva gå i "sär" skola för det problemet? Har inte jag lika rätt till att plugga till det jag vill precis som alla andra och ha tillgång till samma möjligheter? ska jag behöva se Jenny åka iväg till universitetet i Örebro, ta examen och jag ska stå och titta på igen? Jag försöker fixa mitt liv och försöker fixa att jag kan börja plugga med Jenny, men vart finns rättvisan? visst, jag är glad för Jennys skull att hon får examen. Men jag har stått brevid när hon tog studenten och jag ville bara skrika och gråta för att jag aldrig kommer ta studenten. Men jag såg möjligheten att plugga med henne och ta examen ihop, ska jag se henne ta den examen också? Nej, jag tänker inte finna mig i detta. Jag ska klara av dem sista poängen och plugga med henne, jag tänker inte acceptera mitt problem med siffror. Jag och Jenny ska ta examen ihop, så är det bara. Jag ska kämpa tills sista droppen av tårar och blod försvinner. Jag ska vinna över mina problem och skaffa mig lika stora förutsättningar som alla andra. Punkt slut!!
Fredag
Jag mår lite bättre nu, jag förklarade för Carina på sms hur det ligger till och hon förstog.
Det känns skönt det iallfall.
Vad ska ni hitta på ikväll?
Du måste smyga för att leva
Jag försöker tänka positivt och ler hela tiden och försöker vara trevlig.
Vad som helst som kan få mig att tänka på annat än avslut i DBT idag.
Jag skulle egentligen ha vart på psyk nu, men jag kan inte gå.
Hur mkt jag än vill så kan jag inte. Det är en fråga om överlevnad eller döden.
Det känns konstigt att säga det, men jag vill inte dö..jag vill leva.
Så valet var enkelt, jag går inte.
Nu ska jag ta en cigg och fortsätta trippa på tårna.
En jobbig dag
Jag oroar mig för fredag, då jag ska till Carina för sista gången..
Jag vet inte ens om jag kommer palla psykiskt att ta mig iväg, sen att sitta i väntrummet
och prata med henne och veta att detta är sista gången på ett halvår.
Jag kommer gå under, jag kommer bryta ihop. Jag kommer vara ett rent vrak.
Jag försöker att berätta för emil hur jag känner, men han säger alltid att jag inte ska tänka si och så.
Jag behöver inte få höra dem orden, dem sårar mer än vad dem hjälper.
Han tycker att det är bra för mig att lära mig att stå på egna ben, för då behöver jag inte vara beroende
av någon på samma sätt längre. visst, jag kan hålla med honom.
Men jag vet att det inte kommer funka så bra. Om jag inte får ventilera med någon,
så kommer alla känslor bli för mkt och jag kommer försöka avsluta mitt liv.
Jag vill verkligen inte hamna där igen..jag hoppas att jag finner en ny kämpar glöd snart.
Jag skulle behöva ett riktigt mirakel ifrån ovan för att få detta att funka.
ska ta en cigg nu och käka frukost innan jag svimmar helt.