The Bounty Hunter

Imorse när jag skulle utföra min morgonrutin så fungerade inte min dator.
Emils dator hade inget internet, inget funkade.
Jag avskyr när saker fuckar upp sig på morgonen, då jag bara vill ta det lugnt.
Så nu sitter jag vid min laptop och torteras med en segdator.

Idag ska jag åka hem till mamma, jag hoppas att det blir roligt.
Robin är där och han har med sig sin kompis Kevin. Det ska bli spännade att träffa
Robins polare, så får jag se vilka Robin umgås med "bakom min rygg".
Nejdå, Robin får ha vilka vänner han vill. Men jag är rädd om min bror.

Igår kom jag hem ifrån mamma, har vart där i flera dagar. Jag blev smittat av mamma och Jenny med värsta förskylningen. Jag är inne på 3:e dagen nu, det blir bara värre. Idag har jag feber, hosta och snorar som fan. Jag hoppas att det ger med sig snart.

Idag skulle jag egentligen till Carina för sista gången, men jag orkar inte ta mig iväg. Jag orkar knappt sitta här vid datorn. Så jag måste försöka ta det lugnt idag och vila upp mig. Det är lite svårt för mig just nu att må lite bättre, vi har ingen mat hemma och jag är vrål hungrig. Mamma har ju lagat mat till mig i flera dagar och jag har knappt vart hungrig någonting. Men nu är det tortyr, det finns inget hemma. Jag har alternativet att laga mat själv med det lilla som finns, men jag orkar inte. Jag vill bara ha en enkel macka.

Idag ska jag åka hem till mamma. Det var typ hundra år sen jag var där sist. jag hoppas att det blir roligt.

Jag får träffa mina älskade sykon igen och mamma. Jag hoppas bara inte mamma kommer med några tasiga kommentarer som sist när vi prata i tele. det finns ingen människa som kan såra mig mer än mamma kan, alla hennes ord betyder mest. Jag älskar mamma så enormt mkt samtidigt som jag hatar henne.

Jag har nu de senaste dagarna börja förstå hur mkt smärta jag har gett henne under åren. hur elak och jobbig jag vart. när jag tänker på det vill jag bara gråta och skrika. Den smärtan som jag har gett mamma, kan jag känna inom mig och jag skäms över mig själv. Jag vill bara säga förlåt, men kommer jag bli förlåten och kommer hon be om ursäkt för det hon har gjort emot mig?

nu ska jag göra mig klar för att gå till Carina, det är näst sista gången idag..hon var sjuk föra.

Egentligen vill jag inte gå, det gör för ont att träffa henne. jag vill bara få all smärta att försvinna, sluta existera.

Men jag kan inte trolla!

Jag tror aldrig jag har skrattat så mkt åt en låt förut. Det är en omgjord låt av en av mina favorit låtar.

Jag hoppas att min psykiska energi snart växer och att jag orkar ta itu med livet.

Jag och emil pratade igår..vi kom fram till att vi ska träna på att öppna oss och att jag ska försöka öva på att klara av närhet. det är det enda sättet för att rädda vårt förhållande. vi måste kämpa för att bli bästa vänner och lita på varandra i ur och skur. alla som känner mig vet att jag har grymt svårt att lita på killar. Min upplevelser av killar är att dem är svin och bara är ute efter sex. Men jag vet att emil inte bara vill det. Jag har känt honom så länge, vi har gjort slut hundra gånger, men i slutändan så finns han bara för mig. vi finner alltid tillbaka till varandra. Det är ödet vi ska vara ihop, men vi måste försöka fixa saker så att det inte går åt helvete igen. jag vet att jag vill leva med honom och skapa en framtid. Men hur gör man då för att fixa saker som är helt självklara för dem flesta andra? Jag är förvirrad!

Skulle egentligen till Carina idag, men hon är sjuk. Nästa vecka är DBTn slut och jag måste fixa allting själv. Jag vet inte hur det ska fungera? Men som alla andra gånger så hittar jag kraft att överleva och kämpa. Jag kan ge upp och vill dö, men jag överlever alltid. det är bra märkligt, det känns som att det sitter någon högre makt och bestämmer över mitt liv.

det är nog som jag har kännt länge. livet är ett spel. vi är bara spelfigurer. Det är inte vi som bestämmer om vi ska dö eller leva. det är vår övermäktiga. När vi dör, så flyttar vi upp en bana. då har vi klarat alla utmaningar. När vi tar livet av oss, så blir det Game over och vi får börja om. när vi ser demoner/spöken eller har de vu..så kan vi ser glimtar av andra spelare som hamnar en bana över oss...de vu..då ser vi oss själva..det vi gjorde innan vi fick börja om, det är därför vi känner igen sakerna.

Jag vet att detta låter helt flumigt, men så mer jag tänker på det..så mer blir det mitt liv och min sanning.

1988

Den fjärde maj 1988 föddes jag. Enligt mamma så var min förlossning svår. Det tog närmare ett dygn innan jag föddes. jag hade navelsträngen runt halsen och låg helt fel. När jag kom ut, så skrek jag inget. Mamma trodde att jag var död och inte hade orkat med förlossningen. jag var blodig och min hud var lilablå. Personalen springer ut ur förlossningsrummet med mig.

några minuter senare kommer dem tillbaka med mig och jag skriker som aldrig förr. min näsa var böjd och jag hade svårt att hålla värmen själv.

enligt mamma så var mitt första år problematiskt, jag sov aldrig. när jag sov var bara under korta stunder.

1990

Mamma och pappa hade gått skilda vägar. Pappa lämnade mamma eftersom att han var besviken på att han fick en dotter till. min syster Jenny föddes. Jag var ständigt avundsjuk på henne och försökte många gånger att döda henne. när Jenny var omkring 4 månader så kastade jag henne rakt igenom vardagsrummet. Men som tur var så fick hon inga skador. Mamma har berättat att jag ständigt ville göra illa henne och mamma kunde aldrig lämna mig i en sekund obevakat, för då var jag på Jenny.

1993

Mamma träffade en man i Örebro och flyttade dit med Jenny. jag flyttade hem till pappa.

Jag minns pappas sambo, hon var en riktig ragata. Vi hade en hund också, vi gömde oss under bordet varje gång det åskade, jag minns hur jag borra in ansiktet i pälsen och luktade och njöt.

Jag fick en bror detta år också, en liten söt bror som heter Robin. Mamma trodde och var livrädd för att Jenny skulle vara lika hemsk emot honom som jag var mot henne. Men det visade sig att Jenny hjälpte till att ta hand om robin. Hon avgudade honom. Hon byte blöjor, läste sagor för honom och bara var där. mamma och robins pappa gick skilda vägar och mamma flyttade till en liten stad som heter Laxå.

Jag flyttade hem till mamma.

Jag minns inte så mkt av åren som gick.

1995

Telefonen ringde och jag svarade. Det var en man som presenterade sig som Lars och sökte mamma.

Lars kom på besök då och då, han var trevligt och rolig. en dag flyttade vi hem till honom i Eskilstuna.

Han bode i en stor fyra, han hade två egna barn Anna och jimmy. Jimmy var lika gamal som robin, Anna var ett år äldre än pojkarna.

De första månaderna var bra, Lars var snäll och rolig. Jag åkte ofta med honom till olika ställen. jag ville komma ut och vara med honom. Han blev som en pappa för mig.

en dag började mamma och Lars bråka. de slogs, skrek, rev varandra. Det var blodigt. mamma grät och vi barn gömde oss. Mamma ringde en man som heter jhonny. Han kom och hämtade oss. vi bodde i hans hus i strängnäs i en vecka.

åren gick i misär. det var alltid bråk mellan mamma och Lars. Jag hamnade ofta också i bråket då jag jag imellan och försvarade mamma. efter något år av misshandel både fysiskt och psykiskt flyttade vi till en egen lägenhet. Det dröjde inte länge fören mamma började träffa Lars igen och flyttade in hos honom.

Min skolgång var ett helvete. Jag blev mobbad. det var slag, knuffar och massa hemska saker dem spydde över mig. det var speciellt en pojke i min klass, han var stor. Varje dag efter skolan var jag tvungen att springa så fort jag kunde över gårdarna och ta omvägar. den här killen och några andra jagade mig och skulle döda mig.

Jag vet inte varför deras hat emot mig var så stort, jag gjorde inget för att dem skulle hata mig. Men de skrek alltid att jag var soptippsgubbens unge. Dem menade att Lars var en gubbe som samlade på sopor. vilket stämde, han samlade på allt och hela lägenheten var fullt med skräp, cyklar och annat.

Mamma fortsatte att flytta ifrån Lars och flytta hem till honom igen. Jag blev allt mer strulig och började skolka från skolan, jag ville inte vara där. Soc blev inkopplade en dag och jag fick flytta hem till min moster.

Jag var 10 år när jag flyttade ifrån mamma. Jag och min moster kom inte överens och jag var 12 år när jag flyttade till mitt första familjehem. Misshandeln och misären hade fortsatt under åren.

2000

Jag flyttade in i ett familjehem. Familjen bodde i ett stort vacker hus i Stallarholmen. De hade två egna barn och massa med djur. Jag minns att jag trivdes där till en början. Jag började iskolan i Stallarholmen och fick vänner ganska fort. Jag älskade skolan och älskade mina vänner.

misären blev bara värre hemma hos mamma. Jenny började må sämre. Min lillebror Kevin föddes och mamma trodde att det skulle bli en nystart, att Lars skulle bli snäll eftersom att dem nu hade ett gemensamt barn. de första månaderna var bra men sen började allting igen. Kevin var ett barn som skrek mkt för att han hade kolik och var ständigt förskyld.

Jag började må sämre, jag började rispa mig med rakblad på armarna och jag tänkte på döden hela tiden.

jag började prata med kuratorn på skolan och blev förälskad i henne. jag ville att hon skulle vara min mamma och jag ville bo hos henne. Familjehemet jag var på var ett rent helvete. så fort jag gjorde något så fick jag utskällningar och blev ganska ofta dumförklarad.

Det var dem som startade min ätstörning. Jag hade aldrig brytt mig om min vikt förut. Men bara för att jag satt och åt godis hela tiden så kom dem med kommentaren att jag skulle se ut som min mamma när jag var arton om jag inte slutade att äta godis. Detta fick mig att vakna upp, jag slutade att äta godis helt, maten minskade och tillslut vägrade jag äta. när dem hade tvingat i mig mat så spydde jag upp allt.

jag började mer och mer berätta för kuratorn på skolan om familjen, att jag ville att mina syskon skulle flytta. min syster började skriva brev till sin lärare. soc fick reda på allt, men dem vägrade göra något åt saken.

2002

Min syster emelie föddes. Kevin blev ständigt svartsjuk på henne och försökte göra allt i sn makt för att döda henne.

Jag började må sämre och ville ta mitt liv. Varje natt grät jag och rispade mig. Jag orkade inte mer.

Detta år tog en tjej i skolan livet av sig och det var som en väckar klocka för mig. vågade hon så vågar jag.

2003

Jag gjorde mitt första självmordsförsök och kom ikontakt med BUP för första gången.

Jag flyttade till ett nytt familjehem i Eskilstuna. De hade två egna barn och två fosterbarn. Dem var snälla och roliga och jag älskade dem.

Lars hamnade i rättegång för det han hade gjort mot vår familj. Han fick 6 månader i fängelse. Mamma, Kevin och Emelie hamnade på ett behandlingshem. Robin fick flytta hem till sin pappa, Jenny hamnade i ett familjehem när mig, Anna och Jimmy hamnade i olika familjehem.

Min skolgång var ett rent helvete, jag fick börja i en ny skola där igen gillade mig. Jag var konstig. Jag började gå på BUP och prata med en helt underbar kvinna.

Jag började må allt sämre och skar mig dagligen och började planera mitt självmord.

2004

Jag började gymnasiet och fick nästan direkt vänner. en dag så fick jag en i klassen att fixa sprit till mig. Jag gick in i ett köpcentrum in på ett toa. Jag svalde tabeletter med spriten. Jag ville dö. Men någonstans där ångra jag mig och ringde min syrra. hon fick komma och hämta mig. jag kunde knappt stå på benen. Jag berättade för Jenny vad jag hade gjort och tagit. Men hon trode inte att det var så farligt. när vi klev av bussen så fick jag gå hem själv. Väl hemma berättade jag för fam.hems mamman om vad jag hade gjort. Jag gick in på rummet och satt mig sängen. Jag minns inte så mkt av det hela. Jag minns att jag spydde ner hela mig, att jag ropade på mamma och sen ambulansens syrener.

Jag vaknar upp på sjukhuset och mår verkligen skit. Mamma är där och typ hundra släktingar. dem gråter.

Jag blir inlagd under en vecka. Mamma har läst min dagbok och en dag efter skolan så blir jag tvingad till BUP. Jag läggs in där med LPT, där stannar jag i en månad. Jag blir sedan iväg skickad till ett behandlingshem i Stockholm.

Under tiden jag bodde på behandlingshemmet, gjorde jag många självmorsförsök, skar mig dagligen och jag började ta droger. Jag fick vänner där, som jag älskar högt och vi gjorde det mesta ihop.

2006

Jag flyttade ifrån behandlingehemmet till en egen lägenhet i Eskilstuna. Men det spårade ur ganska fort. Jag började dricka mkt alkohol, skar mig hela tiden, väde på dygnet och försökte ta mitt liv. En av gångerna var allvarligt, jag var död i 3 min, men de lyckades få igång mitt hjärta igen.

Var och varannan dag låg jag på psyk, men jag kom alltid ut.

Jag flyttade till ett familjehem, men efter 10 dagar blev jag utslängd av fam.hems pappan. Jag och en av tjejerna hade bråkat och hon hade visst sagt till honom att jag hotat henne med kniv. vilket inte stämde.

Jag bodde hos mamma ett tag och sen flyttade jag till ett nytt fam.hem i Strängnäs.

Jag gillade dem från första början. dem har hjälpt mig mkt. jag gjorde en utredning och fick diagnosen Borderline.

2007

Jag mådde skit och skar mig dagligen. Jag gjorde ett självmordsförsök under min tid hos familjen.

Jag började i DBT-behandling.

2008

Min lillesyster Evelina föddes.

Annat:

Min lillebror Kevin har diagnosen grav ADHD och bor på ett behandlingshem. Han mår inte bra.

min syster Emelie har flyttat hem till Lars. emelie har fått en personlighetsstörning.

Lars har gift om sig.

Jimmy har flyttat hem till sin pappa igen.

Anna bor kvar i familjehemmet.

Jenny bor hos mamma och Evelina.

Robin bor kvar hos sin pappa.

Jag bor ihop med min sambo och kämpar varje minut med att överleva.

Den här veckan är riktig tuff och jag hoppas att jag orkar ta mig igenom den. Veckan består knappt av några möten eller pluggande, men veckan är tuff mot mitt psyke. Jag sover knappt, kan inte äta, har ständit ångest näst intill panik och jag har så fruktansvärt ont i hjärtat hela tiden. Jag tror att kompon med att blanda Concerta och p-piller inte var det bästa..men jag tycker att det är märkligt eftersom att det inte står någonstans att dessa läkemedel ska påverka varandra. det är väl min kropp som är överkänslig mot mediciner som vanlig ordning.

Idag ska jag iväg till arbetsterapeuten, vi ha ett avstämmningsmöte och planera fortsättning. jag börjar ärligt talat gilla den manen som jag har där, han är snäll som en teddybjörn..vilket i sig kan vara dåligt eftersom att då kan jag köra över honom. Men jag har bett honom om att vara hårdare och mer konsekvent mot mig. Jag har ju lovat Carina att inte köra över honom, så jag var tvungen att ändra på hans snällhet. Men jag tycker om honom, han har tillomed sagt att jag får prata med honom som terapi sen när Carina och jag avslutar. för jag råkade få ur mig hur allting känns och hur jag tror att allting kommer bli när DBTn tar slut och han sa att han skulle hjälpa mig mkt om jag ville det. Jag blev grymt förvånnad, men blev även glad och ser konstigt nog fram emot att fortsätta gå till honom.

Jag förstår verkligen inte vad som händer med mig längre, jag är trött hela tiden.

Jag försökte nyss städa lägenheten som ser så äcklig och vidrig ut..men jag orkade bara plocka i 10 min, jag trodde ärligt talat att jag skulle svimma av trötthet. Det är något allvarligt fel med mig. Jag kan sova hur mkt som helst men är alltid trött. Jag tycker det är märkligt eftersom att jag äter concerta som ska ge mig energi att orka med dagarna, men från att jag höjde min dos så är jag trött hela tiden, jag orkar inte göra ett skit. Det känns som att jag aldrig sover eller att det är mitt i natten hela tiden och mina ögon svider och min kropp vill bara sova.

Jag har inte uppdaterat på hela helgen pga att jag inte har någonting att skriva eftersom att jag prencip inte gör någonting annat än att spela WOW.

Jag tänkte fråga er, vad vill ni läsa om? Finns det något ni undrar över?

Snälla, ge mig tips på vad jag ska skriva om..jag har total idee torka!

Jag hoppas ni alla hade en riktigt bra alla hjärtansdag..

Jag försöker se ljust på mitt liv och hela min tillvaro. Men det känns inte som att någonting går frammåt. allting känns så svart. Jag har nu i några dagar funderat över "varför jag lever?" Jag har kommit fram till att jag lever för mina katter och mina syskon och vänner. Men är det inte meningen att man ska leva för sin egen del? egentligen borde mitt svar vara då att det är självklart att man ska leva för sin egen del, men jag kan inte tänka så. Jag kan inte se varför jag ska leva för mig själv. Hela jag står i en virvelvind med känslor, tankar och röster. Jag kan se alla som betyder någonting lämna mig ensam, dem orkar inte med mig längre. Jag blir aldrig bättre. Jag står där ensam gråtandes och skriker rakt ut i ren skär smärta. Jag vill inte vara kvar där ensam. Men mitt liv slutar alltid i samma situation, alla som betyder lämnar min sida och jag sstår ensam kvar med helvetes dörr framför mig. Jag har ingenstans att gå än att öppna dörren och stiga in till min egna avrättning.

Nu till någonting helt annat. min syrra skickade mig igår ett sms. hon skrev att tåget hade kört på en älg, men hon var inte säker på om det verkligen var en älg. Lite senare skulle hon och hennes kille byta tåg och var tvungen att gå ur tåget. hela tåget var blodigt, det var köttslamsor överallt på tåget, pälsen satt fast och några ben satt fast i framrutan på tåget.

Det är sådana saker som gör att jag aldrig mer skulle vilja se eller åka med ett tåg. om jag skulle råka ut för det, så skulle jag aldrig mer vilja se ett tåg. Jag blev helt skräckslagen.. Men "tur" var väl det att det inte var någon människa som hade avslutat sitt liv på tågspåret. Jag kan därimot inte förstå varför man inte sätter upp stängsel vid tågspåret, så att olyckor inte kan inträffa. hur svårt kan det vara att sätta upp stängsel, så att inte djur kan komma ut på spåret av misstag. Det var ju endå en skog runt om spåret och det fattar väl alla att det kan finnas djur i skogen.

Idag så hade jag fått en vänförfrågan på FB, jag blev enormt glad när jag såg att det var från en av tjejerna i DBT-gruppen. Jag har inte snackat med någon av dem på snart 6 månader. Det var enormt skönt att entligen efter att jag slutat leta som en dåre efter dem, så hittar dem mig! jag saknar DBT-gruppen och alla tjejer så jävla mkt. det var alltid dem jag kunde känna mig trygg hos och prata om saker som för mig är jobbiga. Tjejerna visste vad man menade och hur man kände..det behövdes knappt några ord. Jag fick mer hjälp av dem än vad jag hade fått på flera år. Dem betyder så mkt för mig.

Jag börjar li riktigt trött på vädret, jag fattar inte varför vädret ska vara så instabilt?

Igår var det snöstom ute och flera minus, medans idag så är det + grader och snön smällter bort. vädret fuckar verkligen upp min vardag totalt, mitt humör växlar med vädret. Jag är ganska väder känslig!

Jag längtar verkligen tills det lir vår och man kan sitta ute och bara njuta av värmen, solen och alla fåglar som kvittrar om att våren är kommen. Jag vill att det ska bli maj så att jag kan fylla år. Inte för att jag kan göra någonting speciellt när jag fyller 22 år, men då är det bara ett år kvar tills jag kan åka på kryssningar själv på helger och när det är roliga teman. Just nu kan jag bara åka på vardagar, då alla gammlingar åker för att dansa bugg eller någon annan folkdans.

Idag ska jag försöka plugga lite filosofi, så att jag kan skicka in insändingsuppgiften som ska vara inne imorgon. Jag har kollat lite på uppgifterna och inser att jag näst intill måste vara ett ordlexikon för att förstå vad som står. Det är grymt irriterande att läraren inte kan använda enkla svenska ord. Kursboken ska jag inte snacka om att vara krångligt. jag har försökt plugga men jag tycker att boken står på ett helt främmande språk. Jag kan inte förstå varför vissa saker ska stå med så mkt svåra ord, jag kräver bara en en bok där jag kan fatta vad som står och uppgifter där man förstår vad läraren vill ha in.

när jag valde filosofi så var min uppfattning att ämnen skulle vara intressant. Men så mer jag försöker att förstå, så mer hatar jag ämnet. Jag bryr mig verkligen inte om alla dessa filosofer, som heter allt mellan himmel och gjord. Jag bryr mig inte om vad dem hade för åsikter. Men eftersom att jag valt att läsa kursen så får jag ta mig i kragen och göra uppgifterna och försöka förstå ett helt nytt språk.

Fk, har börjat jävlas med mig igen nu. Jag skickade in en ansökan om att få ersättning för mina kursböcker. Jag fick nyss hem ett brev där det stog att jag skulle få mina pengar, men att jag måste skicka in kvitton eller fakturor till dem för att dem skulle kunna betala ut ersättningen. Men jag kan inte förstå hur dem inte kan ha mina fakuror, då jag med ansökan skickade in alla fakturor. så jag måste helt enkelt ringa dem idag och be dem kolla på något kontor. Jag tycker dock att detta var ytterst märkligt!

Vart tog all min livsglädje vägen? Jag tror att den försvann med att DBTn snart är över, jag kommer inte få ha terapi på tre månader och under dessa månader så ska jag klara mig själv med hjälp av färdigheter. Alla färdigheter som har funkat tidigare har helt plötsligt bara slutat fungera. Varför?

Jag känner mig allt mer deprimerad och ångestladdad för varje dag som går, det känns som att all hopp och livsglädje sugs ur mig. Det är som en demon suger ur mig mitt liv och tar min själ.

Jag och Emil har börjat tjaffsa igen och det gör mig galen. Han säger elaka kommentarer hela tiden och jag blir fruktansvärt sårad och sen så tror han att jag vill vara nära honom. Vad tar han mig som? som en hora?

Aja, skit samma.

Veckan har just börjat och jag längtar till helgen.

De senaste dagarna har mitt mående pendlat väldigt mkt upp och ner, vilket är otroligt jobbigt. Jag försöker se något ljus i framtiden, samtidigt som allting är beckmörkt. Jag mår just nu skit dåligt, med hög ångest.

just nu vill jag bara dö eller försvinna bort. jag vill sluta plågas av alla känslor hela tiden. min sömn blev lite bättre under några dagar, men nu börjar helvetet igen. Det finns absolut ingen möjlighet till att få någon ro i kroppen. Varje dag försöker jag att plugga, eller gör vad som helst för att inte fastna i depptrasket. Men så mer jag gör så sämre mår jag och jag känner mig bara patetisk och värdelös i precis allt. Jag försöker att ha skenet uppe inför folk, men så mer jag försöker så mer faller jag. Allting handlar om rädlsa och otrygghet i grund och botten. Jag vet att den stora hemska dagen snart kommer att komma och jag får klara mig ensam. jag vet också att jag aldrig kommer klara av att leva ett normalt liv och jag kommer inte bli stabil. Om jag blir lämnad ensam så kommer jag med störst sannlighet hamna i mörkret igen och jag kommer hamna i gamla beteenden som jag har ansträngt mig så mkt för att få bort. Jag vill inte skada mig själv eller ta mitt liv. Men jag ser ingen lösning på mina problem om jag måste stå ensam och klara av att leva. Vara vuxen och ta ansvar. Jag är inte redo än. jag vet att jag är snart 22 år och bör klara mig själv, men mentalt är jag bara en liten flicka som söker tröst, trygghet och kärlek. Jag är enormt rädd för att människor ska överge mig och jag får stå där ensam och gråta ihjäl mig i ett hörn. Jag vet vad som kommer hända om jag blir lämnad, jag kommer bli liten, skära mig, ta överdoser, försöka ta mitt liv, få fler psykoser, gråta tills tårar blir till blod och jag kommer bli stamis igen på psykavdelningar. Jag vill verkligen inte hamna där igen, men det finns ingen återvändo om jag blir ensam.

Jag har iallfall fått lite gjort idag med nöd och näpe..jag har gjort planeringar för skolan och fått ordning på mina pengar och konton. Jag har försökt plugga men det gick inget vidare. Har ingen kraft för någonting egentligen. Imorse skulle jag ha gått på ett möte hos en barnmorska, men jag hade ingen kraft att ta mig dit. Har bokat om tiden tills imorgon, så förhoppningsvis så ska jag väl orka ta mig dit då.

Just det, jag funderar på att byta namn igen till Jessie eller byta tillbaka till Jessica. Jag gillar verkligen inte mitt namn längre. Hellie känns inte som mig och namnet passar inte i munnen, det blir warning i min hjärna när någon säger Hellie. Det känns som att Jessie blir bäst eftersom att alla kallar mig för det och det känns mest naturligt. Jag får se hur jag gör..jag vill ju helst byta namn idag, men jag måste vänta lite och fundera. Jag gör lätt impulshandlingar och det kanske leder till att jag måste byta namn igen. Men just nu lutar det åt att jag tänker byta till Jessie.

Jag ska nu berätta en liten historia om mitt liv.
Jag föddes en dag ibörjan på maj år 1988 och fick namnet Jessica.
När jag var två år fick jag min syster Jenny och mina andra syskon föddes under åren.
Vid sex års ålder flyttade mamma och vi barn till en man vid namn Lars.
Allting började bra och det var lugnt och skönt.
En dag braka helvetet löss och flera år av fysisk och psykisk misshandel inledes.
Jag hamnade snabbt hos min moster, då min mamma inte orkade med mig längre..
Efter drygt 2 år hos henne fick jag nog och bestämmde mig för att flytta..
Soc placerade mig i ett familjehem ute på landet i Stallarholmen..
3 år av våld och psykiskt dåligt mående blandat med skratt och kärlek med vännerna.
En dag försökte jag ta mitt liv genom att ta fem alvedon och mitt självskadebetende började.
Jag skar mig mig varje dag och önskade att få dö, jag ville dö. Jag orkade inte längre.
Soc flyttade mig till ett annat familjehem i Eskilstuna, där jag trivdes väldigt bra.
Jag mådde allt sämre. Åt inte,sov inte. Jag skar mig varje dag och tränade tills min kropp inte orkade leva längre.
Jag började gymnasiet på hösten 04 och pressen att vara bäst fick mig på fall.
Jag var nu väldigt "känd" inom psykiatrin och gick varje vecka till en terapeft och började mitt liv med meds.
En dag tog jag sprit och asperin och svallde, jag fick åka in på sjukhuset och blev inlagd i 1 vecka.
Mitt mående förvärades och jag började höra röster, kände lukter och såg ögon överallt.
Min mamma hade läst min dagbok och jag blev inkörd igen till bup, där jag blev kvar i 1 månad.
Denna månad var full med självskador och självmordsförsök. Jag ville dö.
Soc placerade mig på ett behandlingshem i Sthlm, där blev jag kvar i 2 år.
En dag kom en tjej till behandlingshemmet. En ung smal tjej.
Hennes ögon skrek av smärta, men det var någonting med henne jag ville veta mer om.
Vi blev bästa vänner på kort tid och började härja runt på hemmet.
Tjejens namn var Karin och hon hade samma terapeft som mig, vi hade så mkt gemensamt.
Det är här min historia börjar.

Jag och Karin på mitt rum på gio. Hon var min älskade ängel.
Vi gjorde allt dumt ihop och älskade varandra så mkt.
Efter ett halvår flyttade hon tillbaka till sin pappa och tomrummet efter henne gapade.
Jag gjorde självmordsförsök och ville dö.
När jag kom hem från sjukhuset så hade en ny tjej flyttat in.
Vi blev snabbt vänner och började hitta på bus ihop, som vi fick skit för.
Hennes namn är Anna, men kallas Lill-bögen.
Efter ett halvår flyttade jag ut och började ett nytt liv i E-tuna.
Jag åkte ut och in på psyket. Jag försökte ta mitt liv flera gånger.
Allt jag ville var att komma tillbax till beh.hemmet eller dö.
Min syter var den enda som ville besöka mig när det var som värst och jag låg på avdelningar.
jag.
Jag hamnade sedan i ett nytt familjehem, långt bort i ödemarken..
Jag blev utslängd efter 10 dagar, då en tjej där påstog att jag hade hotat henne med kniv.
Efter 1 vecka placerade soc mig i ett hem i Strängnäs, där jag trivdes väldigt bra.
Jag mådde skit dåligt och fick göra en utredning, vilket ledde till att jag fick diagnosen
borderline personlighetsstörning.
Jag började i en behandling DBT.
En dag flyttade det in en ny tjej i familjehemmet vid namn Ellen.
Jag avskyde Ellen ibörjan och gjorde allt för att inte vara hemma.
Vi blev bästa vänner och stöttade varandra i allting.
Jag fick nya vänner via internet, som jag sedan träffade.
Vi bleb goda vänner och älskade varandra.
Första bilden är jag och sanna, vi slutade umgås ganska fort.
Andra bilden är Yuna, vi älskar varandra fortfarande och är och kommer alltid vara änglasystrar.
En kväll fick jag ett samtal av min syster där hon sa att vi hade fått en syster.
Jag blev helst förstörd och mådde skit dåligt över det.
Dagen därpå åkte jag till bb för att se min syster med egna ögon..
Jag hade blivit storasyster för 5 gången. Min syter fick namnet Evelina, men kallas Liina.
Mina två småsyskon Emelie och Kevin, kom en dag på besök.
Mamma ville så gärna ta ett kort på oss alla.
Här är ett kort på alla syskonen, mig och mamma.
Jag flyttade in hos Emil.
Vi skaffade två små kissepojkar. Mirakel och Kaos.

Jag började umgås med Karin igen och nästan varje dag under sommaren festade vi. Vi var ständigt fulla eller bakis.

Jag och Mirakel flyttade till hösten in i en egen lägenhet i Åkers styckebruk.
Efter ett tag skaffade jag mig en till kisse, en tös som fick namnet Celine.
Julen det året firade jag hos mamma. Liina kom på en bra idee, att slå in sig själv.
Jenny fyllde 18 år och vi började gå ut på krogen ihop.
Karin flyttade in hos mig och vi fick vår kärlek tillbax.
Vårt festande tycktes aldrig ta slut. En dag bestämmde vi hos för att flytta ihop i en 3;a inne i strängnäs.

Jag bestämmde mig för att skaffa en hund, här var min kille 1 dag gamal.

Jag lägger upp lite bilder på mina kissebebisar, bilder som jag har dagit med MIN alldeles egen digis!! =)

Wilda. Wilda. Alla tre..dålig bild.

Xena. Hon börjat pipa nu hela tiden. (könsmogen). Wilda o Xena.

Wilda.

Jag fick tyvärr ingen bra bild på Mirakel, han ville aldrig sitta still. Så jag får ta ett kort sen när han ligger i sin spec pose..den är så underbart vacker.