Nu har jag iallfall städat nästan hela lägenheten, som jag lovade Emil igår..
Vi har tjaffsat nu vid 12 tiden pga hans jobb skulle gå med i ett avtal om att ga ner till halvtid och få mindre lön.
Men jobbet sket i det avtalet och sa till jobbarna att de som var inställda på att få jobba enligt avtalets regeler fick göra det det frivilligt. Emil vill det, så han ringde hem för att fråga om det var ok för mig..
Jag var lite sur då och yrvaken, så jag blev lite arg på honom och sa att jag inte ville ha honom hemma och att avtalet var en dåligt grej. Han blev självklart sårad av det, så när jag hade vaknat till lite så skicka jag ett sms och bad om ursäkt.
Emil ringde igen och vi diskuterade avtalet och det lede till ett ganska stort tjaffs..
Samtalet..

" -Vi kankse inte vore vara tillsammans om du inte vill ha mig hemma!
-Det handlar inte om att ha dig hemma, det handlar om att du ska förstå att du inte kan vara ironisk här hemma.
-Men jag har ju hållt på så på jobbet, det är ju svårt att inte göra det automatiskt.
-jo, det kan jag förstå, faktum är det att jag blir sårad av dig hela tiden..det känns som att du pekar ut mig..
-Det är ju det jag gör,men det är ju bara på skämt. hör du inte det på min röst?
-Nej, jag har svårt att tolka ironi. Det vet du! du märker på mig att jag blir ledsen och sen blir jag arg på dig och ger igen.
-Ja,men det är så jag är.
-Jo, men du får ju tänka dig för lite när du använder ironi...säg typ efter att det var ett skämt, om du märker att jag inte hajar.
-ok, ska tänka på det..
-Jo, för du är inget annat än skit jobbig när du gör så, det leder ju till att jag vill kramas och så enu mindre.
-Jaha, så nu är det fel på mig?
-Nu drog du en ironi grej igen..det är ju precis det jag snackar om.
-Förlåt, kan inte rå för det.
-mm..du får helt enkelt tänka dig för om du inte vill ha en realtion med bråk hela tiden...
-ok..men¨..
-Vi får se hur allting går. hejdå!
-Hejdå..."

Visst det kanske inte var ett stort tjaffs i era öron, men för mig blir en liten grej väldigt stor.
Speciellt om det gäller andra människor som man lever tätt ihop med..
Men vi får se hur allting går, om han kan förbättra sig,det hoppas jag verkligen.
Jag har fått anpassa mig efter honom och gör inte saker som jag vet att han inte gillar och som kan såra honom.
Så han får ta och försöka anpassa sig efter mina behov också, annars kommer det bli krig igen..
Jag vill inte göra slut med honom..jag vill lix leva mitt liv med honom, skaffa barn och sånt dyl senare..
Men jag pallar inte att gå runt och vara sur på honom hela tiden och inte tycka om att han kommer hem..
Man ska lix bli glad när det andra kommer hem och umgås lite...men jag kan inte det än.
Just nu så hatar jag min diagnos, allting hade inte vart ett enda jävla kaos då..
Emil och jag hade säkert vart förlovade och förskt skaffa barn vid det här laget..
Om jag bara hade vart frisk och kunnde vara lycklig!
Det är så in i helvetes deprimerande att tänka så. Men jag kan inte sluta att nudda vid tanken.