Jag är så in i helvets trött och jag orkar inte vara på praktiken mera nu..
Min psykiska och fysiska energi har nått botten nu och jag mår skit dåligt.
Fysiskt så kommer illamåendet och den förfälliga tröttheten och psykiskt så vill jag bara hänga mig själv.
Det är ganska komiskt att jag totalt har jobbat i 2 veckor och redan är totalt utbrännd.
Hur ska jag någonsin kunna behålla ett riktigt jobb, där jag måste gå för att få min lön?
Det är så fruktansvärt skrattretande och jag kan för första gången garva åt mina misslyckande.
Om jag känner mig rätt så kommer snart deppigheten ta över mitt liv och jag kommer falla mot det bottenlösa hålet och jag kommer famla i totalt kolmörker, medans demonerna och ångesten sliter mig i stycken.

Jag ska inte iväg till praktiken mera nu, jag väntar på att klockjäveln ska bli sju så att jag kan ringa min handledare, så att jag kan berätta för henne om hur jag känner och mår..
hon kommer förstå, men frågan är om hon kommer sätta G på mig nu, när jag förlorar så mkt tid.
Tid som jag från första början var tvungen att ta igen pga sjukdom..
Men som jag känner så kommer min handledare att förstå och sätta G på mig iallfall, om jag verkligen kan förklara hur jag mår på ett vettigt och lättförståligt sätt..
Jag kan ju alltid hoppas på att hon har vaknat på rätt sida idag, men jag har aldrig upplevt henne som sur och tvär. Vilket ökar mina chanser att få G fast att jag har förlorat så många timmar på att vara sjuk.
Jag känner verkligen att jag inte orkar mer nu och jag måste lyssna på min kropp innan jag faller och att det tar månader att ta sig upp igen ur det bottenlösa hålet.
Jag måste helt enkelt acceptera mina diagnoser och mina begränsningar..
Jag måste börja lyssna på varningssignalerna och ta dem på allvarl..då slipper jag skapa onödiga konsekvenser och ondödigt lidande.

Så jag får helt enkelt hålla tummar och tår nu och hoppas att min handledare är förstående och tillmötesgående.
Jag ska iallfall någon dag snart köpa en liten blomma och ett tackkort till henne och skicka in det på avdelningen.
Ska skriva ett litet brev och förklara mina diagnoser och skriva hur mkt det har betytt för mig att hon har accepterat mig med alla fel och brister, vilket inte många klarar av alls.
Jag känner att jga måste göra det för att visa min tacksamhet!
Jag har aldrig gjort någonting sånt förut, men jag tycker att det är vuxet att göra så..
Jag måste lära mig att vara vuxen fast jag inte känner mig så, jag kommer plocka hem så mkt vuxenpoäng.
Men framförallt så kommer jag vara stolt och nöjd över mig själv att jag verkligen gör en sån fin sak, för en annan människa som jag knappt känner. visar min tacksamhet och gör en annan människa glad och får denne att känna sig bra och omtyckt.
Hon är lix den bästa handleddare jag haft och den enda som verkligen tar mig för den jag är..
Frågar inte dumma frågor om mina problem och idiotförklara mig..
Hon ger mig uppgifter som friska människor ska klara av..sen om jag inte klarar av det så visar hon mig och förklarar igen och igen. Hon tar tid på sig att visa, förklara och är väldigt tålamodig med mig fast att hon ska göra tusen andra saker också. Men hon tar sig den tiden som jag behöver för att jag ska kunna utföra uppgiften.
Hon tar aldrig över uppgiften för att det tar för lång tid, utan ger det den tid som jag behöver.
Jag kan alltid fråga henne om allting utan att hon blir sur och tvär.
Det känns helt underbart och jag känner mig behövd och bra på det jag gör och tror på mig själv.
Därför förtjännar hon en blomma och ett brev med förklaringar på mina diagnoser och förklaringar till hur mkt hon har betytt för mig och hur tacksam jag är över hennes tålamodiga sätt och hennes icke dömmande och hennes acceptans mot det ovanliga och udda.

Jag tror hennes acceptans för det udda grundar i att hon var lix punkare på 70-talet!
Det är väldigt coolt att tänka henne som en vild punkare, som super varje dag och skiter i precis allt.
Jag hade aldrig kunna gissa mig till det själv..
Hon är iallfall en väldigt häftig och bra förebild..

Nu ska jag avrunda här och ta en cigg och störra mamma.
Hon kommer säkert vara sur för att jag inte har gått iväg och stört henne i onödan nu på morgonen.
Men det får jag ta..jag älskar min mamma och det verkar som hon älskar mig..så vi kommer över det.
Det är ganska coolt att jag kan skriva ut att jag tror att hon älskar mig..
Om det hade vart för några år sen hade jag aldrig skrivit det, för då kunde jag inte tro på det, inte ens i min vildaste fantasi..

Jag på ett lekland förra året, jag leker gravid =)
Jenny och jag i november förra året.