Dag 7 – Min bästa vän
Min bästa vän genom tiderna som alltid följt med är E. Han finns alltid kvar, hur mkt skit jag än har gjort mot honom. Vi har så mkt minnen ihop, både dåliga och bra.
Jag har haft många andra bästa vänner också, barndomsvänner. dem har jag ingen kontakt med alls idag, men jag tänker ofta på dem och undrar hur deras liv ser ut. Vi fanns alltid för varnadra och gjorde så mkt skoj ihop. Jag saknar dem så otroligt mkt.
Mina syskon och djur är mina bästa vänner också, jag älskar dem otroligt mkt och dem älskar mig. vi kan göra så mkt ihop. Djuren är stöd i det jobbiga, dem finns nästan alltid där när man behöver dem.
Som ni märker så är detta ämne väldigt luddigt för mig.
Tack för din kommentar.
Sv: Det är farligt egentligen att känna så, det spär på. Kommer man som "frisk" till ett hem där många mår dåligt, finns risken att man själv blir att må sämre. Eller kanske till och med vill må sämre. Man behöver det för att bli sedd.
Jag ångrar inte att jag har skadat mig, det är som det är. Men visst kan också jag tycka att ärren inte ska vara allt. Det är inte vad jag vill att folk ska se hos mig. Även om det sitter på det yttre, min kropp.
Jag vill bli sedd för den jag är och inte hur jag ser ut.
Det är jobbigt att vara ung. Man behöver ett fack att tillhöra. Man behöver bli sedd och inte bli glömd.
Jag håller med dig på många sett och vis. Jag tycker inte att du har fel i det du säger.
Det är vad du har upplevt och vad många andra har upplevt, och det är inget fel i det.
Jag tycker bara att det är så farligt att självdiagnostisera, det är det som jag vill ha fram.
Jag tänker som du. Hade vi inte gått igenom det som vi har genomgått, så hade vi varit andra personer idag. Och vi hade troligen varit svagare. Jag känner mig så mycket starkare psykiskt. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp och känna igen varningstecken. Och det skulle jag aldrig vilja ta ifrån mig själv.
I mitt inlägg syftar jag dock på människor som egentligen inte mår dåligt. De som kanske har vänner som går inom psykiatrin och som skär sig.
De som upptäcker att "aha, här kanske jag kan finna min plats. Här kan jag få den uppmärksamhet som jag behöver".
Jag tror i många fall att om man kommer på tanken att man vill skada sig för uppmärksamhet, eller må psykiskt dåligt, då är man också sjuk.
Men då ska man också se till att skaffa hjälp för det och inte gå runt och skryta om det.
Hoppas att allt är bra med dig.
Kram
Sv; ja det ska bli riktigt skönt faktiskt. :)
