Jag är rädd, skiträdd om jag ska vara helt ärlig.
Jag kommer få göra uppgifter som är mat och känslogrejs. Där jag ska anteckna vad jag äter under dagen..
På pappret så finns det måltider utsatta och jag MÅSTE äta alla dessa måltider och skriva ner vad jag äter eller dricker och sen är det en grej att jag ska skriva i känslorna jag får av det..hjälp mig någon!
Jag vet att detta kommer leda till någonting bra i slutändan, men jag kommer må så jävla dåligt av det under tiden. Jag är rädd..
Just nu vill jag bara gömma mig för omvärlden och sluta att existera, sjunka genom jorden.
Allting bara snurrar runt och jag vet inte riktigt vad som är upp och ner.
Men jag måste försöka samla mig lite och försöka tänka på någonting roligare..

Emil ringde mig och berätta att vi måste städa hans gamla lägenhet nu under veckan, för att tjejen som ska ha lägenheten ville ha den tidigare. Hon skulle visst vara ledig ett tag nu, så hon ville flytta så fort som möjligt.
Emil trodde att det var enkelt att städa hans lägenhet att det skulle ta några timmar bara..
Men så mer man städar så mer skit ser man överallt..vi har städat i ca 6 timmar och det är inte ens halvklart än.
Vi får väl ta och åka dit snart och städa..så får jag dränka mig själv i vatten och rengöringsmedel igen=(
Rengöringsmedlet fräter fan sönder mina händer hela tiden, de går in i alla sår och fräter upp dem till dubbel size.
Jag kan inte använda handskar för då får jag svamp på händerna...livet är jobbigt ibland..ehh..detta är bara en skit sak.

Just nu sitter jag och tänker på Sylvia på Gio..jag saknar verkligen henne så enormt mkt..
Hon var en behandlingsassistent på gio och världens underbaraste..
Jag kan se nu när jag tänker på det att jag var besatt av henne..helt jävla besatt.
Varje gång hon jobbade mådde jag extra dåligt och försökte allt ta mitt liv på någon sätt eller göra mig illa.
Varje gång hon var ledig blev jag tom och ensam och försökte spåra henne på nätet..
Sylvia spelar i ett band som heter Strula med Siri och där kunde jag se när de spelade och jag såg till att vara där varje gång.
De andra i personalstyrkan brukade säga att jag var besatt av henne och ville ha uppmärksamhet..
Vilket fick mig att bli arg och började sparka bakut..jag ville inte inse verkligheten..
Mina kontaktpersoner på gio tyckte att jag skulle må dåligt också när de andra jobbade och försöka visa mer för dem hur dåligt jag mådde, de ville hjälpa mig. Men jag ville inte, jag litade inte på dem.
Sylvia sa flera gånger till mig att hon tyckte att det var jobbigt att hon fick hanskas med allt de dåliga måendet hos mig, hon ville att jag skulle förstå, men det gjorde jag inte. Så självklart så gjorde jag någonting igen bara för att jag tyckte att hon svek mig.
Innan jag skulle flytta ifrån gio så fattade jag att det gick att lita på de andra personalen också...(inte vikarier)
Så jag började visa för dem hur dåligt jag verkligen mådde och min kontaktperson Susanna blev förvånad att det var så dåligt med mig så hon la in mig på st:görans psyk..

Jag har nu i efterhand börja förstå hur mkt de verkligen hjälpte mig och hur mkt de tyckte om mig.
Jag saknar dem som in i helvete, det finns inga ord för saknaden..det gör bara ont.
Men jag kan fortfarande inte förstå varför jag fick flytta eller utslängd som vissa säger att jag blev..
Jag vet att jag gick emot hela deras verksamhet och polisy, förstörde lägenheten och möbler...
Knuffade och slog vikarier och var väldigt otrevlig emot dem..
Visst jag kan förstå att de inte ville ha kvar mig för de sakera..men jag gjorde det endast för att jag tyckte att de svek mig totalt för att det var tal om att jag skulle flytta. De skulle överge mig!
Jag försökte bevisa för dem långt efter att jag flyttat att jag verkligen behövde deras hjälp..
Jag förökte ta mitt liv flera gånger..en gång tog jag en överdos när jag prata med dem i tele och berättade exakt vad jag höll på med..självklart var det Sylvia den gången med.
Jag minns den dagen, det var då Emelie hade blivit våldtagen av en kille i hennes familjehem.
Jag kunde inte hantera infon och alla känslor och flachbacks..det gick inte..
Den dagen höll jag på att dö..jag minns ingenting av hela händelsen..
Jag fick veta att de fick sätta igång mitt hjärta flera gånger när hjärtat stannde och att jag hade vart väldigt våldsam och slagit, sparkat och bitit personalen på AVA. Sen så hade jag fått en lugnande spruta och blivit uppkörd till psykakuten där jag fick LPT. Allting kändes som en gråsmörja som en hemsk dröm..det är allt jag minns själv av hädelsen..jag vaknar upp i en säng med vita lakan..jag fattar inte vart jag är..fören en läkare kommer in och berättar vad som har hänt och att jag har LPT. Men om jag sköter mig under dagen så får jag åka hem till kvällen. De släppte ut mig och jag åkte hem för att senare hamna på AVA igen några timmar senare.
Det enda jag ville var att få komma tillbax till gio eller så ville jag dö.
Strax där efter så bröts min kontakt med gio helt, jag förstår inte varför...och kommer aldrig att göra.
Jag saknar dem så otroligt mkt..men om jag skulle prata med dem idag så skulle jag ljuga om mitt mående ..
Fast att jag saknar dem och har litat på dem, så litar jag inte på dem längre...
Det är ju så att det var dem som övergav mig och inte tvärtom och det kommer jag aldrig kunna förlåta dem för.
Jag tror att mitt liv skulle ha vart bättre om jag hade fått bott kvar där ett tag till...men jag vet inte om det hade funkat eftersom att de tyckte inte att de kunde ge mig den behandlingen som jag behövde..
De misstänkte borderline redan då och de var inte utbildade i den diagnosen..så min behandling hos dem skulle inte ha vart effektiv och jag skulle bara vara där för att förvaras.
Mitt liv är alltid så..när jag tycker om någonting så försvinner det ifrån mig...jag får aldrig behålla någonting bra och effektivt.

Strula med siri