Senare idag kommer det en brud och ska kolla på min och Kats lägenhet..
Det ser ut som kaos i lägenheten, men det får jag tåla.

Jag håller på att gå ner mig totalt i mitt psyke,det känns som hela mitt liv ligger i skärvor överallt.
Orkar ingenting och det finns ingen mening med mitt liv längre.
Det finns ingenting just nu som kan få mig att må bättre, bara en massa jävla ångest och panik..
Kan inte sova på nätterna, är för rastlös..hela mitt inre skriker och drar i mig och jag blir bara så jävla rädd.
Ska allting börja nu igen, ska jag hamna på sjukhus och psyken igen?? Är det de jag vill?
Jag försöker verkligen in i det yttersta att inte göra mig själv illa, men stunden är inne då det inte går att hejda sig själv.
Igår tog jag massa tabletter, vet inte om det kan klassas som överdos..
När jag höll på som bäst med medicinen, så kommer Emil upp och frågar vad jag håller på med...
Jag döljer allt som vanligt och säger att jag inte kunde sova och behövde skriva lite..
Han nöjde sig med det och gick och la sig igen, medans jag plocka i mig mer medicin...
Jag tog medicin "överdosen", för att jag behövde få sova lite, har inte sovit på snart en vecka och håller på att bli fullständigt galen på mig själv och mina tankar..igår var första gången på en evighet som jag hörde röster runt omkring mig...Bort, försvinn!!!
Jag vet mkt väl att jag har fallit tillbax på ruta ett igen och allting som har hållt sig borta i skuggan har blivit synliga igen.
Emil vaknade igår när jag började skrika på rösterna och fråga om det var på gång igen...
Jag snäste av honom och frågade vaddå på gång? men han svarade inte, lite senare hörde jag honom snarka.
Tillslut så lyckades jag somna av alla tabletterna och hade för första gången på länge en bra dröm utan panik och ångest..
Vaknade nyss med ett ryck när telefonen ringde, jag trode att det var någon som pratade mig mig.
Trodde för ett ögonblick att jag låg på BUP i Linköping och deras tuttande signaler när derad tele ringde..
Tur var så var det inte så..då hade hela mitt vuxna liv vart en dröm bara och jag fått kämpa mig igenom allting igen.
Jag skulle dock gärna ta kampen med Gio igen, få bo där och leva. Jag tror inte att jag vart en lika stor idiot där, denna gång..jag vet ju att de går att lita på dem och jag kommer sakna dem så jävla mkt när jag flyttar.

Pluggandet går inget vidare alls, jag ligger efter ganska mkt just nu..
Jag orkar inte plugga, jag blir rastlös så jävla lätt..trode att det skulle gå enklare att plugga när ämnet är intressant.
Satt fan 4 timmar med en enda uppgift igår och jag är inte klar än..så idag måste jag bli klar med två stycken..
Jag kommer aldrig klara detta, jag kommer inte klara av att lämna in på deadline som inträffar på fredag.
Kan verkligen inte koncentrera mig alls, det går i ca:2 min..sen är jag uppe i varav och måste hitta på någonting annat.
Vill bara gråta över mitt liv just nu..jag kommer inte vara någonting annat än en misslyckad idiot när terminen är slut.

Hoppas att jag får vara kvar i DBT:n iallfall..det är ju det enda som jag går och tänker på hela tiden..
Jag vill prata med tjejerna i gruppen och få stöttning och se mitt liv från andra synvinklar.
Kommer fan bryta ihop totalt sen när gruppen är slut, vilket den gör i början på oktober..
Jag är livrädd för att sluta..det kommer ge mig så enomt med ångest och panik..
Jag kan inte vara med samma människor i några år och sen försvinner dem bara..det går inte..
min hjärna fuckar upp sig totalt och allting blir bara ett helvete.. jävla separations ångest!