Ångesten stiger för varje minut och känslorna river av mig min hud..
Jag är blottat inför monstret. Står med öppna armar och blundar, hoppas på att allt ska gå fort.
Jag är överlämnad till dig och jag ger upp. Du har överhanden i mitt liv nu.
Jag kan inget mer göra, jag vill och orkar inte kämpa emot mer.
Har nått botten och hela min barndom har haft ett syfte, vilket jag inte har kunnat tyda förens nu.
Syftet gör för ont att kunna bära på och framförallt orka andas..orka leva.
Önskar så att mitt liv vore ett annat liv..
Att jag tex. kunnde vara Ewa Hallberg, (kurator på stallisskolan), hennes dotter..
Hon är bland de snällaste människor jag träffat och hon bryr sig verkligen..
Kommer ihåg när hon bjöd hem mig på middag hemma hos henne..det var som en dröm blev sann.
Vi snackade och käkade god mat i flera timmar och jag kunnde inte sluta att le.
När hennes 3 barn kom hem så blev jag överlycklig..jag lekte med dem resten av kvällen medans Ewa var tvungen att jobba lite. Det var helt underbar upplevelse..sen den dagen så lekte jag med hennes dotter nästan varje dag..
Det gör så ont inuti mig att jag inte har kontakt med henne längre, hon gjorde mitt liv lite enklare att andas.
Jag har så mkt minnen med henne och mig, vi har gjort så mkt tillsammans.
Jag vet att jag var förälskad på något konstigt plann i henne..och det är jag väl fortfarande..
Hon värmer hela mitt hjärta och när jag traffat henne i Stallis så hoppar det fjärilar i min mage.
Jag måste bara gå fram till henne och prata och bara se på henne..se att hon är verklig.
Det lyser om henne, hennes utstrålning och aura blendar mig totalt.
I miss y so much!

Sen så har vi min räddare i nöden Antonia Simon, världens bästa människa.
Du fanns alltid där för mig när jag behövde, även när jag fyllt 18..
Jag uppskattar allt du gjort för mig, det värmer totalt.
Jag önskar att jag kunde säga hur mkt jag älskar dig för den du är.
Om det inte vore för dig så hade jag aldrig vart i livet nu, visst vissa dagar hatar jag dig för det.
Men att du skicka mig till Gio, det fick mig att inse så mkt grejer..
Jag var arg på dig den tiden jag bodde där, men nu i efterhand så kan jag se tillbaka på allting och le och sakna.
Visst det var inte rätt ställe för mig att vara på, men det var fan, de bästa åren i mitt liv.
Jag fick uppleva att jag inte var ensam om att må så dåligt som jag gjorde.
Även fast jag började med droger där, så var det värt det..
Om jag inte hade testat så hade jag nog tagot droger nu..jag skulle aldrig ha fått tvångstanken i ur min hjärna.
I love y so much!

Jag skriver detta för att jag kände att jag var tvungen att få ur mig lite.
Jag saknar dem så otroligt mkt, så att det verkligen gör ont..
och på något sätt så behöver jag dem, de är bara hos dem jag har känt mig trygg.
Skulle verkligen behöva dem just nu, bara snacka skit och om livet.
Jag behöver bara få vara omvirvlad med kärlek och värme..
Jag vill att någon tar hand om mig, har mig under sina vingar..
Jag vet att jag är vuxen, men jag behöver någon.
Ewa och antonia är de enda personerna jag någonsin har kunnat lita på och berätta saker för.
Tårarna rinner och smärtan bränner, jag vet att vi aldrig kommer ha samma relation igen.

Nu ska jag ta en cigg, innan jag bryter ihop totalt och försöka spela lite sims, för att kunna distrahera mig.
Gruppen är inställt idag, och jag som verkligen hade behövt åka dit och bara vara.
Carina är tyvärr sjuk, vilket inte känns så bra..
Detta var sista gången jag skulle få ha henne i gruppen..
Jag gillade verkligen att hon var där, det kände tryggare på något vis.