Lyrican börjar göra mig mer lik en Zombie, men jag försöker att strida emot tröttheten.
Jag vill vara uppe, men det är inte lätt när allting snurrar som en karusell.
Men jag gjorde nog fel imorse när jag tog tabletten..jag ställde klockan, tog tabletten och sov vidare.
Så imorgon så ska jag fan se till att gå upp när jag tagit tabletten..
Imorgon ska jag och Kat säga upp lägenheten, som det är planerat nu..men det kan ju ändras.
Jag kommer nog aldrig ändra på tiden, men Kat kommer väl komma med undanflykter..som vanligt.
Det känns väldigt deprimerande att säga upp den, eftersom att jag älskar den lägenheten och det är den
enda som jag verkligen har trivts i. Det tynger mitt hjärta hårt att jag måste skiljas ifrån det bra igen.
Men vad jag har fattat det så är det en del av livet att alltid förlora det kära.
Jag vill verkligen ha en förändring på det nu, vet inte hur länge till jag orkar ha det såhär.
Är så jävla rädd för att bli kickad imorgon ifrån DBT:n, då har jag ingeting kvar..
då står jag återigen övergiven på en mörk väg..
Jag vill inte hamna där igen..jag vill inte..jag vill inte..
Det spelar ingen roll hur mkt jag verkligen vill något, så går det alltid åt helvete.
Jag förstör för mig själv hela tiden, jag är ett jävla massförstörelsevapen.
Sometimes I cry..sometimes I blow away...I dont belive you.