Help me

Nu har jag precis kommit hem från möte med Carina.
Vilket jag tyckte gick väldigt bra, men oftast vill jag bara gråta när vi sitter och snackar.
Jag står inte ut med smärtorna som förföljer mig hela tiden.
Men att gråta där..hmm..det känns som att jag kommer hata mig själv ännu mera då.
Men varför skulle jag göra det, det finns väl ingen mening med det?
Just nu skulle jag fan vilja ta mitt liv, endast för att få bort lidandet.
Det känns som att jag kommer explodera vilken minut som helst, jag är för tillfället
mkt rädd för mig själv. Jag borde fan, knyta fast mig själv i sängen så att jag inte kan agera.
Men hur fan skulle det gå till?
Nu är jag iallfall hemma helt ensam, Kat var tvungen att åka och ta hand om maxen..
För han fick en liten syster nyss, lilla Molly.
Fick se en bild på henne, hon är enormt gullig och jag började nästan gråta av svartsjuka.
Förmodligen kommer jag aldrig få hålla ett nyfött barn i min famn (ej syskon), min tid är ute.
Om jag inte börjar må bra snart så kommer jag aldrig kunna skaffa barn pga mina jävla äggstockar.

Inatt vaknade jag upp i panik, vrålpanik..jag öppnade ögonen och försökte hitta lampan men det var förgäves.
I mitt rum stod det 3 st figurer som ville se mig död, en av dem lutade sig över mig och skrek att:
Rakblad finns i badrummet och tabletter i nyckelskåpet, vilket väljer du?
Om du inte väljer så väljer vi åt dig..
Det är konstigt att när de rör mig så känns det som att en verklig person rör på mig.
Så jag får oftast känslan av att hallisar är verklighet, hur annars skulle jag känna deras fysiska beröring?
Allt jag gjorde var att försöka blunda och ligga in mot väggen, så att inte kan röra mig.
När jag öppnade ögonen så var jag i badrummet och höll ett rakblad i handen.
Jag vet inte hur jag kom dit eller vad jag skulle göra med rakbladet.
Men jag kasta bort rakbladet och började gråta..det var en röst i mitt huvud som asgarvade åt mig och kallade
mig för fegis.

Jag är ledsen, väldigt ledsen..jag kommer snart tappa kontrollen över mitt liv igen.
Ångest, panik och demoner kommer ta över mitt liv igen och driva mig till självmord och psyken igen..
Jag behöver hjälp, men vågar fan inte be om det. Jag är rädd för att bli dömd..
Jag vill berätta så mkt för Carina, som hon borde veta. Men jag är för rädd.
Rädd för att hon ska spärra in mig på psyket om jag berättar hela sanningen.
Jag är rädd för att hon ska tycka att jag är helt dum i huvudet..
Varje gång jag vill säga något till henne så är det som att det sitter en kork i min strupe och blockerar mina ord.
Den enda jag vågar berätta allt för är Antonia, men det är ju endast för att jag har testat henne vad hon står pall för.
O jag vet att hon inte dömer mig...saknar Antonia.
Det är synd att hon bor i örebro nu och jobbar där, men i vilket fall som helst så skulle jag inte kunna prata med henne
eftersom att hon jobbar med BUP..och är populär och väldigt upptagen kvinna.

Demoner...Demoner...Demoner...

FÖRSVINN ERA JÄVLA PLÅGO ANDAR!

Nu ska jag försöka göra en eller två färdigheter..'
Först ska jag försöka aktivera mig lite genom att röka en cig, eller något sånt ploj.
Sen ska jag försöka ta lite lugnade och försöka sova ett par timmar.
Så kanske min ångest har försvunnit när jag vaknar igen..man kan ju hoppas!



Kommentarer

Lämna ett spår:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Annonser från BloggPartner