Om jag skulle spegla mig själv i spegeln, så ser jag mig själv.
Jag ser mitt yttre, men inte mitt inre. Inte den mörka hemligheten jag bär på.
Mina ögon lyser av spirande glans och min mun ler ett krävande leende.
Hur kan man då påstå att ögonen är själens spegelbild?
Spgelen reflekterar bara det som finns på yttan, den bryr sig inte om insidan..
Om jag krossar spegeln i små bitar kan jag se mig själv i tusen exemplar, men inte min insida.

En flicka liten och skör står vid vägens kant och väntar in tomhetens sekund.
Ja, då ska allting ske, då ska världen få se.
Ångesten som skär med rakblad igenom hennes kropp, som inte benådar någon.
Hon faller ihop och tårarna faller, tårar av renaste kristall.
Hon klär av sig sin fasad och reser sig upp, springer mot vägkanten..
ingenting kan stoppa henne nu, hon är naken.
Precis som alla vill se henne..
Hon faller ut över världen och ler.
Vinden tar tag i hennes hår och smeker henne långsamt över kroppen.
Konstigt att smekningar kan vara så underbart, fast det inte är något fysiskt.
Vinden smeker henne ända ner till slutet av vägen.
Där ligger hon och snyftar och hatar sitt liv...
Allt hon ville att någon skulle se hennes blödande sår när hon var naken.
Modet sviktade och hon vågade inte ta steget ut.
Hon springer ut på klippan vid horisonten och den sista tåren tas emot av gruset.
Hon tar ett sista andetag och faller ut, hon ser horisonten.
Vinden smeker henne lätt och viskar tyst bland träden..
Vinden berättar om den lilla flickan som faller för hela världen..
Men ingen tycks vilja förstå.
Hon reser sig upp och springer mot slutet..

THE END