Jag försöker se ljust på mitt liv och hela min tillvaro. Men det känns inte som att någonting går frammåt. allting känns så svart. Jag har nu i några dagar funderat över "varför jag lever?" Jag har kommit fram till att jag lever för mina katter och mina syskon och vänner. Men är det inte meningen att man ska leva för sin egen del? egentligen borde mitt svar vara då att det är självklart att man ska leva för sin egen del, men jag kan inte tänka så. Jag kan inte se varför jag ska leva för mig själv. Hela jag står i en virvelvind med känslor, tankar och röster. Jag kan se alla som betyder någonting lämna mig ensam, dem orkar inte med mig längre. Jag blir aldrig bättre. Jag står där ensam gråtandes och skriker rakt ut i ren skär smärta. Jag vill inte vara kvar där ensam. Men mitt liv slutar alltid i samma situation, alla som betyder lämnar min sida och jag sstår ensam kvar med helvetes dörr framför mig. Jag har ingenstans att gå än att öppna dörren och stiga in till min egna avrättning.

Nu till någonting helt annat. min syrra skickade mig igår ett sms. hon skrev att tåget hade kört på en älg, men hon var inte säker på om det verkligen var en älg. Lite senare skulle hon och hennes kille byta tåg och var tvungen att gå ur tåget. hela tåget var blodigt, det var köttslamsor överallt på tåget, pälsen satt fast och några ben satt fast i framrutan på tåget.

Det är sådana saker som gör att jag aldrig mer skulle vilja se eller åka med ett tåg. om jag skulle råka ut för det, så skulle jag aldrig mer vilja se ett tåg. Jag blev helt skräckslagen.. Men "tur" var väl det att det inte var någon människa som hade avslutat sitt liv på tågspåret. Jag kan därimot inte förstå varför man inte sätter upp stängsel vid tågspåret, så att olyckor inte kan inträffa. hur svårt kan det vara att sätta upp stängsel, så att inte djur kan komma ut på spåret av misstag. Det var ju endå en skog runt om spåret och det fattar väl alla att det kan finnas djur i skogen.

Idag så hade jag fått en vänförfrågan på FB, jag blev enormt glad när jag såg att det var från en av tjejerna i DBT-gruppen. Jag har inte snackat med någon av dem på snart 6 månader. Det var enormt skönt att entligen efter att jag slutat leta som en dåre efter dem, så hittar dem mig! jag saknar DBT-gruppen och alla tjejer så jävla mkt. det var alltid dem jag kunde känna mig trygg hos och prata om saker som för mig är jobbiga. Tjejerna visste vad man menade och hur man kände..det behövdes knappt några ord. Jag fick mer hjälp av dem än vad jag hade fått på flera år. Dem betyder så mkt för mig.